Jag kom inte heller in…

på den utbildningen jag tänkt mig från början.

Nu ska jag berätta historien om hur jag hamnade där jag är idag. Den är rätt lång. Men den har en poäng, lovar. För den stressade själen så fungerar låttitlarna lite som en innehållsförteckning.

Året är 2010, de här grabbarna har precis slagit igenom med “Sweet Disposition” och livet var verkligen Sweet. Men efter 5 månader av den Australienska barfota-drömmen boende i en buss så blev jag extremt rastlös. Man kan tydligen tröttna på konceptet “Beach, Beer and Bus”. Vem hade kunnat tro? Så ungefär här:

sökte jag till Universitetet. Internet eller ens datum och tider var överlag inget som prioriterades. Jag hade heller inte speciellt bra koll på reglerna gällande sökprocessen. Allt jag visste var att jag skulle plugga industriell ekonomi i en studentstad, annars fick det vara. Min teori var att pluggade man industriell ekonomi så slapp man det “nördiga”, blev chef och fick hög lön. Vad jag baserade denna teori på vet jag faktiskt inte.

Det har alltid funnits i mitt bakhuvud att plugga vidare. Jag valde dock att ta två års paus efter gymnasiet. Detta på grund av att jag var fruktansvärt skoltrött och ville se världen. Något som jag insett i efterhand är att jag inte visste mycket om varken mig själv eller vad jag ville göra när jag tog studenten. Så det passade bra att vänta, men detta är givetvis individuellt. Vet man vad man brinner för och har motivationen så är det bara att tuta och köra.

Vad hände då med mina ambitioner om industriell ekonomi, chefsjobb och hög lön? Jag kammade till mig, satte på mig skor och hoppade på ett plan till Sverige. Landade precis i tid till beskedet att jag behövde “komplettera min ansökan”. I min internetfria tillvaro hade jag helt missat att Matematik E var ett förkunskapskrav till alla civilingenjörsutbildningar. Det var en kalldusch. Vad gör man?

Express-anmäler sig till en distanskurs i Matematik E så klart. Då kom kalldusch nummer 2. När man inte öppnat en bok på två år och än mindre räknat matematik så är det inte bara att riva av en kurs på två veckor. “Vadå imaginär? Roten ur negativa tal? – skämtar dom eller?”, ungefär så kände jag.

Räddningen var att min två år yngre syster hade sitt slutprov i samma kurs några dagar innan. Ida blev min privata mattementor under två intensiva veckor.  Jag skrev ett poäng under godkänt. Då funderade jag på att åka tillbaks till Australien, kasta mitt pass i sjön och därmed inte återvända. Farmor blev upprörd, då hon tvivlade på att jag ens skulle komma tillbaka första gången.

Istället mailade jag läraren och frågade mer eller mindre exakt “Vad ska jag göra?”. Till min stora glädje så var mina inlämningsuppgifter tillräckligt bra för att ge mig ett totalt godkänt på kursen. Hurra!

Den här komplettering placerade mig dock i en annan sökgrupp, tillsammans med gänget som läst upp alla sina gymnasiebetyg till MVG på komvux. Mitt “fick godkänt i Matte E via andra chansen” vägde inte speciellt tungt i sammanhanget. Men hoppet är det sista som lämnar människan sägs det.

Mitt misstag var främst att jag bara sökte industriell ekonomi och bara de mest kända universiteten. Så när det där antagningsbeskedet kom i mitten av juli så sa det något i stil med “du är reserv nummer 56755, vill du behålla din plats i kön?”.  Ungefär då började jag inse att det nog inte skulle bli några studier för mig höstterminen 2010. Jag hade inte tänkt på en plan B och göra ett “Safe-sök” till en utbildning som jag garanterat hade behörighet till och tillräckligt bra betyg för.

Jag ville verkligen inte vänta ett helt år, jag var redo att börja nu. Men vad gör man utan plats? Jag gick in och tittade vilka utbildningar som inte fått full sökkvot och därmed kunde sökas via den andra sökomgången. Jag hittade två utbildningar på Linköpings Universitet. Jag sökte båda två. Och väntade.

Jag blev antagen till Civilingenjör i Elektronikdesign. Kalldusch nummer 3 kom strax därefter. Vad menar ansökningsbeskedet med “Campus Norrköping?”. Här har man slitit sen i maj för att få plugga i en studentstad och så står det att jag ska plugga och dessutom rekommenderas bo i Norrköping. Efter en Google sökning hade jag bestämt mig för att Norrköping var en tråkig industristad utan charm. Så fel man kan ha. Nedan är utsikt från Campus en solig dag i Mars, ocharmigt….

Det är inget lätt beslut att ta. Lämna familj, vänner, hemstad och trygghet för i det här fallet “en industristad utan charm” och en utbildning som jag inte ens visste vad den innebar. Men jag ville börja plugga, 8 dagar innan terminsstart bestämde jag mig för att bara köra på. Lägenhet och praktiskt fix fick helt enkelt ordna sig.

Första dagen i skolan kändes såhär:

Jag kände mig felplacerad, var arg på Linköpings Universitet som placerat mig i Norrköping, på mig själv som inte kollat upp reglerna men framförallt så tvivlade jag på vad sjutton jag höll på med. Jag fick panik. Efter uppropet hoppade jag på ett flyg till London och möte upp mina kompisar.

STUPID! Var vad det var. Jag missade en vecka av nollningen samt en hel del matematiklektioner – Miss “G- i matte E” borde definitivt varit där.

Väl tillbaka i Norrköping blev det kaos. Det är oklart när på dessa två “paus-år” jag tappade min hjärna, men det måste ha hänt. Jag kände inte att jag kunde någonting, hängde inte med på lektionerna och hade en sådan brutal ångest. Var jag inte tillräckligt smart för det här? Jag kom heller inte in i klassen ordentligt. Det var 27 grabbar och 3 tjejer, ingen som jag klickade med på en gång. Min annars ganska färgstarka personlighet blev blekare än lysrörs-upplysta vita klassrumsväggarna. Jag kände mig ensam. Första provet gick ungefär i samma linje som Matte E provet. Livet sög.

Strax innan första tentaperioden ringde jag min mamma och störttböla. Jag beklagade mig över att inget hade blivit som jag tänkt mig och att elektronikdesign tyvärr inte alls intresserade mig. Eftersom min mamma är bäst så sa hon att jag skulle ge det till jul. Om jag fortfarande inte trivdes så skulle jorden inte gå under om jag flyttade hem igen och gjorde något annat med mitt liv.

Jag stannade.
Jag klarade mina tentor.
Jag fick vänner, som idag är några av mina allra bästa.

Lagom till jul fick jag dessutom upp ögonen för en annan civilingenjörsubildning som går på Campus Norrköping, nämligen Medieteknik. En utbildning där man fick kombinera passion för bild, form och kreativitet med teknik.
Det var ju precis vad jag ville plugga – jag visste bara inte om det.

Att hitta det man inte visste att man letade efter är en häftig känsla.
Släng iväg en ansökan eller två, i morgon är det försent.
Man vet aldrig vad som händer down the road för ens man har testat.
YOLO ;)

Ps. Kan hända att jag ibland glömmer att detta inte är en musikblogg, ska skärpa mig.