Ingenjör? Vem? Jag?

Vi har alla våra olika roller i samhället. Vi har ofta inte bara en roll, de flesta av oss har flera beroende på situation. Vi har en dotterroll, en kompisroll, en arbetsroll och så vidare. Och alla de här rollerna representerar en del av vår personlighet. Så är det i alla fall för mig. Jag försöker att alltid vara mig själv, oavsett om jag för tillfället är dottern, kompisen eller studenten. Men jag är olika delar av mig själv.

Länge identifierade jag mig endast som student, inom universitetsvärlden. Efter ett år började jag identifierade mig som W-student (student på civilingenjörsprogrammet i miljö- och vattenteknik) i samma värld. Efter det tog det tre och ett halvt år till innan jag började identifiera mig som ingenjörsstudent, blivande ingenjör.

Det kanske låter konstigt att jag kunde definiera mig som W-student men inte som blivande ingenjör. Rent logiskt så visste jag det, naturligtvis. Jag har ju alltid vetat att mitt mål är att få ut en ingenjörsexamen. Men jag kunde liksom inte se mig själv i rollen som en ingenjör. För det är skillnad, det där, på att ha en ingenjörsexamen och att faktiskt vara ingenjör.

Jag tror att det var mina egna fördomar som stod i vägen. Trots att jag intalar mig själv att vem som helst kan bli vad som helst, med rätt förutsättningar, så “kunde” inte jag vara en ingenjör. För en ingenjör var ju, för mig, en man som jobbar med IT, skriver kod och går omkring i kostym. Alternativt en man som bygger robotar eller går omkring på en byggarbetsplats med ritningar under armen. En ingenjör var definitivt inte en ung kvinna som jobbar med vattenfrågor, modellerar flödescenarion, läser kemikurser och gillar exkursioner. Det spelade liksom ingen roll att fördelningen mellan tjejer och killar i min klass var, grovt uppskattat, 60-40. Eller att många alumner (utexaminerade studenter) som kom och pratade med oss var kvinnor. Den där stereotypen var så ingrodd i mig att det tog fyra år att sudda ut den tillräckligt mycket för att jag skulle kunna känna mig som en blivande ingenjör. För att inse att jag faktiskt läste ett ingenjörsprogram.

Något som Womengineer återkommer till gång på gång är hur aktuellt det är att lyfta fram kvinnliga förebilder inom ingenjörsyrket. (Läs till exempel mitt inlägg om sommarpratare eller Katarinas inlägg om Melanne Verveer). För det här är viktigt. Läs till exempel vad ECN säger om saken:

If society — in this case teachers, media, family, friends — are not actively encouraging women to pursue these degrees (science, technology, engineering and mathematics, min kommentar), the field itself loses out on the advantages that come from having a diverse range of genders, races, socioeconomically backgrounds, and points of view. We are, in fact, missing out on a potential treasure-trove of minds.

(Å andra sidan. Det verkar inte alls fungera på det sättet i Indien där ingenjörsyrkets socioekonomiska bitar lockar. Läs vad Varun Aggarwal skriver i Scientific American:

My intuition is that females in India don’t look at studying engineering as a female doing a man’s job (an opinion which many in the West argue is the case) but see it as a bread-earner pursuing a path of socio-economic success.)

Vad jag vill säga med den här texten är att vi måste utmana oss själva när det kommer till våra fördomar gällande ingenjörsyrket. Kan både en man och en kvinna arbeta som ingenjör? Och kan en ingenjör arbeta med mer än programmering och elektronik? Svaret är så klart ett rungande JA.

Till alla er som ska börja på en ingenjörsutbildning nu i höst: Jag hoppas verkligen att ni inte går i samma fälla som jag gjorde och dröjer med att identifiera er själva som blivande ingenjörer. Livet blir så mycket roligare när man tänker “Jippi, jag ska bli ingenjör!”, som Johanna skrev.

Eller hur är det nu? :)

/ Tove

PS. Ett stort VÄLKOMMEN till Uppsala till alla som kom hit för mottagningens skull den här veckan. Jag funderade på att skriva ett inlägg speciellt riktat till er, men allt som borde sägas är redan sagt.

• Mia har förklarat att pendling är bra för de som inte hittar boende.
• Emelie m.fl. uppmuntrar er till att vara med på mottagningen, trots att det inte alltid känns som er stil.

Det är egentligen det som ni behöver veta. Nu kan ni lugnt låta era faddrar ta hand om er och gå in i den underbara mottagningsperioden. Och kom ihåg att allt är frivilligt, både lekar och alkohol. DS.