Korridor. Eller kloster!

Nu är det tre somrar sedan jag tog studenten. Tre somrar sedan jag for iväg till Schweiz med ambitionen att arbeta som au pair i ett år. Jag tog mina saker och packade ner mitt liv två stora resväskor. Det kändes nästan som att jag skulle lämna allt jag kände bakom mig för att påbörja på ett helt nytt liv.

Men det dröjde bara sex veckor, sedan åkte jag hem igen. Jag trivdes inte hos familjen och hade dessutom insett att det där med att arbeta som au pair, det var nog inte min grej ändå. Min röda och min gröna resväska fick alltså vackert följa med tillbaka till Sverige igen.

Under min korta tid som au pair hade några gamla gymnasiekompisar hunnit börja studera. Jag minns att när jag hörde om den roliga nollningen på Chalmers så önskade jag så innerligt att jag själv hade valt att börja studera samma höst. Nu när Schweiz inte blev som jag hade tänkt mig – vart skulle jag då ta vägen? Skulle jag tvingas vänta i ett helt år för att påbörja den utbildning jag själv hade tänkt läsa, genom att bara gå omkring och göra ingenting alls? Jag som alltid hade haft en plan, nu visste jag varken ut eller in.

Efter att ha pustat ut ett tag hemma hos föräldrarna bar det av ner till Schweiz igen. Det var ju trots allt det jag ville, att testa på att bo utomlands och öva min franska. Jag hade dessutom redan börjat skapa mig ett liv där borta – skaffat telefonabonnemang och allt! Den här gången blev dock det ett nytt ställe, Genève. Och nu när jag hade fått en andra chans skulle jag se till att ta vara på den. Kunde jag inte börja studera något på universitet i Genève? Jag saknade ju verkligen att plugga. Och kunde jag inte hitta ett “riktigt” jobb istället för att tjäna ihop lite pengar vid sidan av?

Jag ansökte om bostad hos olika studenthem. Tänkte att det kunde vara kul att prova på att bo i korridor och skickade mail och personliga brev lite varstans. Bostadssituationen är precis som ni känner den i Sveriges studentstäder – minst sagt svår. Till slut lyckades jag få napp och det var inte på vilket boende som helst. Jag hamnade nämligen hos nunnorna!

Ibland när jag ska vara rolig säger jag att jag gick i kloster. Och det ligger ju en liten gnutta sanning i det, för boendet drevs faktiskt av nunnor. Ett traditionellt flickhem för ”girls only”. Där fanns chefsnunnan som man betalade hyra till (kontant!), den administrativa nunnan som skötte all mailkontakt och städnunnorna som städade våra rum och bytte lakan varannan vecka. Ryktet gick att det dessutom bodde närmare hundra nunnor på femte våningen. Femte våningen, där ingen av oss vanliga dödliga någonsin hade varit… Jag vet inte riktigt om jag tror på att där bodde hundra stycken, men många nunnor – det fanns det!

Min personliga favorit var frukostnunnan som serverade frukost varje morgon. För det var det bästa av allt – frukosten! Varje morgon kunde man gå ner till bottenplan för att äta frukost tillsammans med de andra boende.  Frukostnunnan Sœur Philo stod redo och tog beställning. ”Un café au lait, s’il te plaît”, var min standardfras. En vit fralla med mjukost och marmelad därtill. Det var den frukost som rekommenderades av den schweiziska hälsomyndigheten, som det så tydligt framgick på den uppsatta skylten. Jag undrar hur svenska Livsmedelsverket skulle ställa sig till det!

Tillbaka till boendet. Det var det bästa som hade hänt mig kändes det som då. Visst var mina extraknäck som biografvärdinna och hotellreceptionist också jättekul och jag lärde mig en del på programmet på universitet, men allra finast minnen har jag från mitt boende. Det är det som poppar upp i huvudet när jag tänker tillbaka på tiden i Genève. Och det är ofta liknande historier jag hör när andra berättar om sin studenttid (fastän ingen har bott på något nunnehem!). Det är boendet och de boende som bidrar till den bästa tiden.

Och vad vill jag säga med det här? Jo, det kan kännas läskigt att flytta hemifrån. Till en helt ny stad där man inte känner någon. Och livet blir inte alltid som man tänkt sig. Men har du tur kan du träffa fantastiska människor som befinner sig i samma situation som du själv. Som blir till din familj och som gör att du slipper känna dig ensam.

Johanna