Jag älskar tentor. Punkt. Nu undrar ni kanske om det har slagit slint i huvudet på mig, men nej, det har det inte. Det är bara så att jag har insett att jag faktiskt tycker väldigt bra om tentor. Läs vidare, så ska jag förklara varför!

Tänk er stunden före tentan. När man de senaste timmarna och dagarna fullkomligt har matat sin hjärna med en massa information. Med olika formler, sammanhang och en del utantillkuskap. Man har skjutit alla andra tankar åt sidan för en stund, bara för att kunna fokusera till max på att ta in så mycket relevant kunskap som möjligt inför tentan. Så mycket att det känns som att det knappt går in något mer. Är då inte det bästa som finns att få uttrycka all den här kunskapen? Att få skriva av sig allt som man har lärt sig. En sådan belöning! För tentan är ju faktiskt resultatet av den stora ansträngning man har gjort.

Ibland när jag har gått ifrån en tenta eller ett prov har jag varit besviken. Besviken över att frågorna inte täckte allt det som vi skulle lära oss. Fast det skulle de ju omöjligt kunna göra, för då hade man fått sitta där en bra mycket längre tid. Men samtidigt är det lite tråkigt – att man har lagt ner så mycket energi på att lära sig något som man sedan inte får visa.

exam

Nu inser jag att det jag skrivit här ovan kanske känns som ett hån mot alla dem som lider av tentaskräck. För det finns ju faktiskt sådana som känner precis tvärtom, att tentor är det värsta som finns. (Och bara för att förtydliga, så känner jag absolut inte att tentan är det bästa som finns sådär en vecka eller ett par dagar innan. Dvs. när man inte riktigt har kommit igång med pluggandet än…)

Och tro mig, jag vet hur det är att vara orimligt nervös också – fastän man har förberett sig in i minsta detalj.

Under hela min skolgång spelade jag nämligen piano. Ganska framgångsrikt dessutom, vilket ledde till en hel del förfrågningar om att spela på konserter. Och med jämna mellanrum tackade jag ja, för det hörde ju liksom till. Men sanningen är den att det var en pina varje gång.

piano

Andra musikelever som skulle uppträda bjöd ofta in vänner och familj. Det kunde vara hela släkten som satt där bland publiken. För de ville ju dela med sig av sin musik, av sin glädje. Men själv kände jag aldrig likadant. De enda som jag bjöd in till konserterna var mina föräldrar. Aldrig någon annan. För jag kunde aldrig se konserter som ett tillfälle att dela med mig av min glädje till musiken. Nej, för mig handlade det snarare om att så smärtfritt som möjligt komma levande ur det.

När en konsert närmade sig kände jag alltid samma obehag komma krypande. Ett obehag inför den känsla som jag visste senare skulle infinna sig under konserten. Rädslan för att få blackout. Att sitta där – ensam vid flygeln – i en knäpptyst sal, med alla ögon riktade mot sig. Och att helt komma av sig.

Minuterna innan man skulle gå upp var de värsta. För ni vet, ibland när man är nervös så kan man börja darra lite lätt i händerna. Det ser man hos var och varannan människa som tar hjälp av ett papper när de ska hålla tal. Och i mitt fall var det just här som var den stora fasan – att mina fingrar skulle börja darra. Jag behövde ju mina fingrar till att spela. Jag behövde dem lugna och sansade, så att de skulle kunna föra sig smidigt mellan tangenterna. Inte darrandes så att de skulle haka upp sig.

DSCF6673

Okej, ett uppträdande har det blivit sedan studenten. På en julfest hos nunnorna, där de letade fram ett gamla pianot och lät stämma det för begivenheten i fråga…

Visst är det lustigt att man kan bli så osäker. Fastän det ligger så oändligt många timmars övning bakom och att man egentligen kan allt in i minsta detalj.

Nu i efterhand kan jag tycka att det var väl dumt att vara så nervös. Vad var det värsta som skulle kunna hända? Det var ju ingen som skulle dö av att jag kom av mig. Och det var ju faktiskt inte en enda gång det gick snett, under alla dess år, förrän under mitt allra sista uppträdande precis innan studenten. Ironiskt nog. Och då var det inte värre än att jag började om från början igen.

Jag önskar att jag hade fokuserat mer på det positiva istället för rädslan för allt som kunde gå fel. Att se på det som jag nu ser på tentor – ett tillfälle att få visa upp sitt resultat av så många timmars ansträngning. Någonting man borde vara stolt över.

Johanna


4 Comments

Julia · november 25, 2014 at 6:07 e m

Jag ska ta med mig din tentainställning nästa gång jag sitter i tentasalen och krampar! Ska dock erkänna att jag hellre skriver en tenta än uppträder på en flöjtkonsert…

Johanna · november 26, 2014 at 1:12 e m

Det positiva är att varje gång man känner obehag inför något kan man tänka “det är i alla fall inte lika illa som inför en konsert” så mår man genast mycket bättre!

Bye bye Bayern · december 14, 2014 at 8:40 f m

[…] var det snart dags att ta farväl av München. För ett litet tag i alla fall, för tentorna återstår ju. När jag ser tillbaka på min utbytestermin så blir jag lite nostalgisk. Och […]

Hur man motiverar sig ända in i mål · maj 28, 2015 at 6:33 e m

[…] känna den viktiga tillfredsställelsen i att jag har gjort mitt bästa. Det där jag skrev om i Jag älskar tentor. Då brukar det faktiskt gå att locka fram motivationen trots […]

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.