yes

Womengineers summit förra helgen pratade vi mycket om vikten av att ha en förebild. Någon som man ser upp till och som man på ett eller annat sätt kan identifiera sig med. Så att man får det där förtroendet: jag kan jag med.

Det här året är jag mentor åt två yngre studenter på industriell ekonomi på LTH. Vi hade introduktion tidigare i veckan och det fick mig dels att reflektera ytterligare över det här med förebilder, dels att tänka tillbaka på tiden då jag själv var ny student i Lund.

Jag kände mig stundtals väldigt vilsen. Det gör vi nog allihopa i en ny livssituation och i en ny stad. Jag hade inte själv någon förebild eller mentor (och hade ännu inte hittat in till bloggarna på Womengineer), men så här i efterhand kan jag önska att någon hade sagt till mig:

  • Du är inte korkad även om det som föreläsaren säger ibland verkar gå in genom ena örat och ut genom det andra – du bara lär dig på ett annorlunda sätt! När du väl får sitta i lugn och ro och läsa i boken kommer du också att ta in kunskapen och tänka “Aha, det var det här de snackade om. Det var ju inte så svårt”.
  • Stressa inte upp dig över att du inte förstår allt. Du kommer inte ha tid att lära dig allt. Och vet du vad – det gör inget! Du kommer att klara dig fint ändå. Så länge du accepterar att det är så det är och istället prioriterar att lära dig rätt saker.
  • Det blir bättre! Visst, det kommer att kännas tungt och tråkigt ibland – och du kommer att tvivla i nästan tre(!) terminer på huruvida du har valt rätt – men tids nog kommer du att inse skönheten i utbildningen och märka att det bara blir roligare och roligare. För du kommer inte bara att få chans att upptäcka nya intressanta områden, utan även kunna fördjupa dig i det som tilltalar dig allra mest.
  • Du behöver inte göra som alla andra bara för att just alla andra gör det. Du måste hitta din egen plats. Det är när du gör saker du tycker om som du kommer att må som bäst och därmed även prestera som starkast.

Summa summarum är jag glad att jag inte gav upp – även om jag ibland var nära. Och ärligt talat kan jag fortfarande stressa upp mig över vissa av punkterna ovan ibland. Men det blir alltmer sällan, som tur är. Idag slås jag istället gång på gång av hur fruktansvärt bra jag tycker att min utbildning är och hur glad jag är att jag går den.

Det är också därför jag så gärna vill förmedla mina insikter till andra, till er. Jag kunde! Du kan också! Och förebilder är vi nog alla åt någon – vare sig vi vill det eller ej. Våra ord och handlingar påverkar. Så är det. Det vi kan välja är vad vi vill föra vidare. Och hur aktivt vi vill göra det.

Kanske är ditt budskap precis den lilla puffen i rätt riktning som behövs för någon annan?

Johanna


3 Comments

Katarina · september 27, 2015 at 8:34 e m

Det här fick mig att tänka på när Jag började plugga! Jag hade exakt de där tankarna efter vår första övning (till den grad att jag grät), men jag vet exakt vad som är anledningen till att jag nästan aldrig kännt så igen: Faddrarna. Fysiksektionen på KTH har en fantastisk mottagning i allmänhet, men mina faddrar var extra bäst! De tröstade, berättade just det här, och hjälpte mig, och sedan den dagen kan jag nog säga att jag älskar min utbildning. Tänk vilken tur jag hade som hade de förebilderna med mig ända från början.

Kajsa Bårman · september 28, 2015 at 2:41 f m

Bra skrivet! Känner helt igen mig och mitt första år i det du skrivit!

Johanna Öjeling · september 29, 2015 at 6:41 f m

@Katarina: Vad underbart! Ett utmärkt exempel på vilken betydelse faddrar/mentorer/förebilder har!

@Kajsa: Tack! Tur att du också valde att kämpa vidare :)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.