Idag har det gått ett år.
Det är dags att släppa taget.
Men jag vill dela vad jag lärde mig först.

478378_10152766931305114_168178399_o

Det var en eftermiddag i augusti, solen sken och det blåste jättemycket. Vi hade på oss likadana blombyxor fast i olika färger. Blonda yrväder till hår. Som 2 lejon. Folk trodde ofta att vi var syskon. Vi stod på varsin sida av gatan. Gatan som vi hade bott på. Men nu hade någon annan tagit min plats. Jag valde att åka till Asien och får skylla mig själv. Men ett år går fort och vips var jag tillbaka. På samma gata men inget annat var samma. Folk passerade och tittade på oss, fattade förmodligen inte vad som försiggick. Jag fick en blå ikea kasse. En kasse full med minnen. Jag sa något i still med “bye fucker”. Vi vände oss åt var sitt håll och gick. Utan att titta tillbaks. Tårar överallt. In i bilen. Iväg snabbt som fan. Veronica Maggio. Svinhögt. Varenda cell i kroppen gick sönder, magen vändes ut och in. Det gjorde så ont, så himla ont. Överallt och ingenstans. Man förstår med ens vad alla de där låtarna handlar om. De om kärlek. Sen blir man tom. Livet känns tomt. Inga fler sms. Inga fler jag handlar det och du fixar det. Släppa taget känns omöjligt. Men fortsätta känns också omöjligt. Jag kan gå på en väg, se något eller höra något som triggar igång saknad. Väldigt sällan nu för tiden, men det tog tid. Men det var värt det. Det är värt det. Vågar man gå in med hela hjärtat så får man tillbaka så mycket mer. Livet blir så mycket rikare. Min skräck är att bli gammal och känna att jag inte tog alla chanser som livet gav mig. Jag antar att det jag försöker säga är våga göra saker, ta modiga beslut, var ödmjuk, bli rädd, glad och ledsen. Genom att våga gå in helhjärtat i saker har mitt liv förvandlats till något jag aldrig kunnat föreställa mig för ett år sedan. Det är helt magiskt kul. Jag får nypa mig i armen för att fatta att det som händer mig är sant. Ibland måste man bli känslomässigt överkörd av en ångvält, slagen i huvudet med en påse skridskor, totalt upp och ned vänd, för att inse och uppskatta vad man har inom sig och runt sig.

Mot nya äventyr och heartbreaks!

/Sofiemotional

Categories: Sofster

3 Comments

Kefir · August 12, 2014 at 5:09 am

Du är bäst! ❤️

Nicole · August 15, 2014 at 6:29 pm

<3 <3 <3

Time To Say Goodbye [warning for emotion explosion] · December 28, 2014 at 8:19 pm

[…] I shared my deepest personal feelings, like ”Satan i Gatan”, ”Varför är du så tyst Sofie?” and ”Handen i fickan fast jag bryr […]

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *