Ibland är det rätt hopplöst att plugga till civilingenjör.

Det känns som att desto fler timmar som läggs ner, ju fler rader text som plöjs igenom, för varje ny rad kod som knackas ihop, desto större blir insikten om hur lite man egentligen kan.

Fler kurser avklarade, fler stämplar i passet, fler år i bagaget men världen blir trots detta allt mer komplex för varje dag som går (politik, elektronik, miljö, svält, krig, fattigdom, hat, fetma osv). Hur liten är jag själv i denna värld? Vissa dagar framkallar dessa tankar en hopplös känsla. Kan vi inte bara kasta all elektronik i vattnet, glömma rasism och främlingsfientlighet, dela med oss mera och ta en titt på vad ’att vara lycklig’ egentligen betyder.

Like ME

Jag får ofta dessa slängar av extrema hippie-värderingar efter ett misslyckande eller nederlag. Vi alla kämpar ju på för att på något vis räcka till, duga, kanske till och med bli uppskattade för vad vi gör/vilka vi är. Det sägs att vi utvecklas genom att våga misslyckas, våga lämna vår ‘comfort zone’ och utmana oss själva. Men ändå är vi oftast vettskrämda för att göra fel, för nederlag, för att få sparken, bli dumpad. Det är motsägelsefullt.

Jag vill göra saker jag är rädd för. Prata inför en publik, läsa kurser som egentligen är för svåra, vara projektledare, gå på zumba (är livrädd för se fånig ut när jag dansar). Men tvekar på grund av den här fobin att göra fel eller misslyckas.

Andra ‘ohopplösa’ dagar tänker jag istället
’Vad är egentligen det värsta som kan hända?’
Ta till exempel det här galna geniet nedan som misslyckades gång på gång för att sedan lyckas förändra världen.
stevet
Kanske är det så att vi måste våga missa för att lyckas?
Mot fler ohopplösa dagar!
//filoSOFIE
http://www.youtube.com/watch?v=wFbBwXNjYCA

Categories: Sofster

2 Comments

Katarina · december 9, 2013 at 9:53 f m

Jag känner så sjukt mycket igen mig i det här. Det är som en ständig kamp att försöka skilja på vad jag tycker är viktigt, vad andra tycker är viktigt och vad som faktiskt är viktigt. För ett år sen var jag livrädd att misslyckas med typ allt, vara projektledare t.ex :) men sen inser man att man inte måste göra allt rätt från början. Det viktiga är att testa, för har man gjort något halvbra (eller t.o.m dåligt) en gång, så lyckas man alltid bättre nästa gång!

Time To Say Goodbye [warning for emotion explosion] · december 28, 2014 at 8:22 e m

[…] Sometimes I shared my deepest personal feelings, like ”Satan i Gatan”, ”Varför är du så tyst Sofie?” and ”Handen i fickan fast jag bryr mig” […]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.