Handen i fickan fast jag bryr mig

Ibland är det rätt hopplöst att plugga till civilingenjör.

Det känns som att desto fler timmar som läggs ner, ju fler rader text som plöjs igenom, för varje ny rad kod som knackas ihop, desto större blir insikten om hur lite man egentligen kan.

Fler kurser avklarade, fler stämplar i passet, fler år i bagaget men världen blir trots detta allt mer komplex för varje dag som går (politik, elektronik, miljö, svält, krig, fattigdom, hat, fetma osv). Hur liten är jag själv i denna värld? Vissa dagar framkallar dessa tankar en hopplös känsla. Kan vi inte bara kasta all elektronik i vattnet, glömma rasism och främlingsfientlighet, dela med oss mera och ta en titt på vad ’att vara lycklig’ egentligen betyder.

Jag får ofta dessa slängar av extrema hippie-värderingar efter ett misslyckande eller nederlag. Vi alla kämpar ju på för att på något vis räcka till, duga, kanske till och med bli uppskattade för vad vi gör/vilka vi är. Det sägs att vi utvecklas genom att våga misslyckas, våga lämna vår ‘comfort zone’ och utmana oss själva. Men ändå är vi oftast vettskrämda för att göra fel, för nederlag, för att få sparken, bli dumpad. Det är motsägelsefullt.

Jag vill göra saker jag är rädd för. Prata inför en publik, läsa kurser som egentligen är för svåra, vara projektledare, gå på zumba (är livrädd för se fånig ut när jag dansar). Men tvekar på grund av den här fobin att göra fel eller misslyckas.

Andra ‘ohopplösa’ dagar tänker jag istället
’Vad är egentligen det värsta som kan hända?’
Ta till exempel det här galna geniet nedan som misslyckades gång på gång för att sedan lyckas förändra världen.

Kanske är det så att vi måste våga missa för att lyckas?
Mot fler ohopplösa dagar!
//filoSOFIE
http://www.youtube.com/watch?v=wFbBwXNjYCA