En stor fet BLUFF?

Projektledaren för Womengineer, Katarina, tipsade om att anmäla sig till SVT:s nya satsning Genikampen i höst. Som Mästarnas mästare fast en tävling i att använda hjärnan – att lösa problem. Min första tanke var “Wow, vad häftigt! Tänk om jag skulle vara med där!”. Jag fick en bild i huvudet där jag spöade skiten ur alla andra deltagare i problemlösning och mitt “osedda geni” äntligen fick den cred det förtjänar.

Min andra tanke var “Oj, det skulle jag inte våga. Inte vilja!”. Bilden i huvudet förändrades. Då skulle ju bluffen synas. Min hemlighet skulle avslöjas. Alla skulle inse vem jag egentligen är – någon som inte kan nånting. Någon som kan verka smart på utsidan, som tar sig igenom en bra utbildning och får fina resultat på tentorna, men som, när hon tänker efter, egentligen inte kan nånting.

För ibland får jag panik. Panik över hur lite jag vet. Tänk om jag efter min utbildning anställs i tron om att jag ska kunna alla de där fördelningarna från MatStat-kursen i tvåan? Tänk om min framtida arbetsgivare räknar med det. Har man gått en utbildning så förväntas man väl kunna det som ingår?

När jag tänker tillbaka på alla kurser jag har läst – på allt jag har lärt mig under alla år i skolan och på universitetet – så minns jag bara en bråkdel. Det som jag fördjupat mig så i föregående terminer och som kändes så självklart då, det är ju nästan borta nu. Så otroligt sorgligt. Jag frågar mig: alla dessa timmar som spenderats på att gå på föreläsningar, ta anteckningar, läsa kurslitteratur och räkna övningsuppgifter – var de till ingen nytta alls?

En typ av svar får man av att lyssna till alumner som tidigare gått utbildningen. En del har berättat att de i sina yrkesliv aldrig har fått användning av mer avancerad matematik än vad de lärde sig på högstadiet. Okej, det var ju lite av en lättnad. Då måste jag inte komma ihåg alla detaljer. Men samtidigt var det nästan än mer av en besvikelse. Vad gör jag då allt för? Vad är meningen?

Det är för att träna hjärnan.

Bit för bit har jag börjat inse det. Det som jag hört pratas om, men som jag själv tidigare inte riktigt förstått. Det är för att träna hjärnan. För att utmana den och öva den i att lösa problem. Det min arbetsgivare kommer att förvänta sig av mig är inte att jag ska komma ihåg allt jag lärt mig i detalj, nej, det är inte intressant. Vad som är intressant är att jag har förmåga att lära. Att jag är tränad att ta mig an olika typer av problem och känna mig säker i hur jag ska tackla dem. Och att när jag behöver plocka fram rätt kunskap, då vet jag var jag ska leta.

Dessutom, vad gäller alla de där gamla kunskaperna, så tror jag faktiskt inte att de försvinner. De tar bara semester ett tag och lämnar plats för ny kunskap som ska in. När jag väl behöver dem så kommer de att komma tillbaka. Precis som när jag spelade piano. Det var hela tiden nya, mer avancerade stycken som skulle övas in. Och i takt med det föll de gamla bort. Men när jag flera år senare återupptog styckena så tog det aldrig lång tid innan händerna flöt över tangenterna lika självklart som förr.

Så kanske, kanske, skulle det visa sig är att jag trots allt inte är en bluff. Det är ju faktiskt inte utantillkunskap det rör sig om, utan problemlösning. För det är jag bra på, det vågar jag påstå. Och inlärning. Kanske borde jag inte vara så hård mot mig själv då. Våga mer. Sticka ut lite. Kanske skulle du också må bra av att våga lite mer. Vad är egentligen det värsta som kan hända?

Johanna