Så var det snart dags att ta farväl av München. För ett litet tag i alla fall, för tentorna återstår ju. När jag ser tillbaka på min utbytestermin så blir jag lite nostalgisk. Och känner att den kan liknas lite vid en lång semester. Ja, det är nog ett passande beskrivning. Det finns så många fina minnen, i synnerhet från den första tiden. Men hur trevligt det än är att ha semester, så känns det rätt bra att komma tillbaka till verkligheten igen. Jag törstar efter stimulans.
München är en trevlig stad och har mycket att erbjuda, men tja, vad kan jag säga… Har man akademiska ambitioner så är kanske inte TUM School of Management det man ska välja i första hand.
Vägen framåt blir nu lite krångligare än vad jag först hade föreställt mig. Men hellre att gå framåt, om än en krokigare väg, än att stå kvar och stampa på samma ställe.
Och nu känns det faktiskt riktigt, riktigt bra! Jag är så peppad på att se vad vårterminen kommer att föra med sig. Och jag kan inte annat än att hålla med – absence makes the heart grow fonder.
Johanna
1 Comment
Varning för glada ingenjörer? · January 23, 2015 at 8:22 am
[…] var kanske inte mitt bästa. Det gick väl inte att ta miste på min besvikelse över både det ena och det andra. Framförallt det andra. Så är livet; det går upp och det går ner. Men nu känner […]