Såhär gick det till när jag bestämde mig

Imorgon är det sista ansökningsdagen och dagen till ära tänkte jag berätta om hur det gick till när jag bestämde mig för att bli ingenjör.

Det är snart 10 år sedan jag tog studenten. Efter grundskolan började jag Barn och Fritid men bytte till Medieprogrammet efter ett par veckor. Jag kommer ihåg att jag var både glad och rädd på samma gång när slutet närmade sig. Glad för att jag skulle sluta skolan, glad för att jag äntligen klarat det (om än ett år senare än tänkt) och glad för att det var nu det riktiga livet skulle börja. Samtidigt var jag rädd av precis samma anledningar. För vad sjutton skulle man göra när skolan var slut? Hur får man ihop pengar till mat och hyra när man inte får studiebidrag? Och vad innebär det där ”riktiga livet” egentligen? Jag flyttade hemifrån när jag var 16 år och på något sätt hade jag sett mig själv som en liten-vuxen-ungdom sedan dess. Men nu skulle man alltså bli vuxen på riktigt.

Två bilder från min studentdag.Till vänster ser ni mig och min make som stöttat mig hela vägen.

Hittills hade livet aldrig haft några tydliga mål och jag var väldigt rastlös. All ledig tid skulle spenderas med kompisar, på fester eller med att studera de ”roliga skolämnena”.
Jag hade inga konkreta planer på vad jag skulle göra efter studenten. Jag ville nog så mycket på samma gång och det blev bara pannkak tillslut. Samtidigt kände jag att det var ok! Jag var rätt tillfreds med min rastlösa tillvaro och det där med att plugga vidare var något som fick bli ett framtida problem. Att man kunde bli ingenjör fanns inte ens med på kartan. Den 15 april var dagen efter min syster födelsedag och inget jag förknippade men sista dagen att ansöka för vidarestudier.

Strax efter studenten blev jag gravid. Mitt första barn föddes i februari 2007. Jag var mammaledig länge och under den här tiden fick jag verkligen möjlighet att stanna upp och tänka efter. Det var svårt i början, det där med att lära känna sig själva och sätta upp konkreta mål. Jag insåg att mediebranschen inte var rätt för mig och trodde nog att undersköterska kunde vara något, det hade jag arbeta med hela somrarna och i stort sett alla helger sen jag gick ut 9:an.

Jag påbörjade en undersköterskeutbildning som jag sedan hoppade av.

I Juli 2009 fick jag mitt andra barn. Det var här jag insåg att jag var tvungen att ta tag i mitt liv och skaffa mig förmåga att försörja mig själv. Tankar på en karriär som sjuksköterska och kanske till och med som barnmorska började ta form och jag började plugga matte och naturkunskap via komvux samtidigt som jag fortsatte min mammaledighet. Här någonstans utvecklades jag väldigt mycket som människa. Jag insåg att

Jag är min egen lyckas smed

 

och att det är upp till mig att skapa den framtid jag vill ha. Jag övertygade mig själv om att det var ok att misslyckas, bara jag verkligen försöket.

Studierna på komvux gick riktigt bra. Min lärarinna i naturkunskapen visade mig att kemi och biologi var riktigt roliga ämnen. Jag bestämde mig för att läsa Biologi A (som det hette på den tiden) och ångrar det inte för en sekund. Jag hade en fantastisk lärarinna som utmanade mig och hjälpte mig utveckla en förmåga att tänka analytiskt och vetenskapligt. Det var här tankarna på en ingenjörsutbildning föddes.

Tyvärr var jag långt ifrån behörig att söka in. Jag fick läsa klart de kurser jag påbörjar via komvux och sedan var det dags att gå in på antagningen. Oj så nervös jag var! Men jag gjorde det. Jag ansökte om en plats på Basårsprogrammet och på den vägen är det.

Jag är fortfarande rastlös. Jag vill fortfarande väldigtmycket. Men nu har jag lärt mig fokusera och prioritera. Idag kan jag lägga energi på att lösa problem istället för att gå vilse i “vad ska jag välja?”, “hur gör man?” och “vad ska jag börja med?”.

Det ni fått läsa här är en väldigt kort sammanfattning. Min väg har varit lång och krokig. Den har varit kantad av tvivel och misslyckanden. Men den är min, min egen. Den är en del av mig och den tog mig ända fram. Tillslut.

Inlägget blev både längre och personligare än jag hade tänkt. Det var nära att jag raderade det men jag tror att det är bra för er att se hur olika vi kan varar, vi blivande ingenjörer. Vi kommer från alla möjliga ställen, vi är i alla åldrar och vi är av båda könen. Jag hoppas att du också, oavsett bakgrund, tar chansen. Kom igen nu; ingenjörsstudier 2015!

Mia