Leva med en ätstörning

Triggervarning – det här blogginlägget handlar om mental ohälsa och specifikt om ätstörningar 

För ett tag sen skrev jag en dialog mellan mig själv och mitt 17-åriga jag. Jag beskrev hur jag hade reagerat om jag hade vetat om vad jag gör idag – att jag är klar med mitt tredje år på teknisk fysik i Lund, snart på väg till Frankrike för en utbytestermin, och jobbar för Womengineer. Jag undrade vilka frågor jag skulle vilja ställa mitt äldre jag idag. 

Jag skrev inlägget för att visa hur mycket man kan förändras på bara några år, vilka stora steg man kan ta i livet utan att egentligen veta om det. Något som jag dock inte skrev om i det inlägget, är ätstörningen som jag utvecklade när jag var 17 år, och som finns kvar i mig än idag. 

Varför delar jag med mig om det här nu? Stress och stora förändringar triggar min ätstörning, och i höst åker jag på utbyte till Grenoble, en stad där jag inte känner någon och där ingen kommer att veta om min bakgrund med ätstörningen. När det känns som att mycket ligger utanför min kontroll, är min reaktion att ta tag i det enda som jag bestämmer helt själv: mat. 

Nu är jag är orolig att jag kommer att hamna i en negativ spiral igen. Den friska delen i mig känner sig orolig, men det finns en annan del i mig som nästan är taggad på att börja igen. Jag vet att det låter motsägelsefullt, och konstigt, men den delen i mig som inte är frisk än trivs i ätstörningen och vill fortsätta i lugn och ro, utan att någon kommenterar på den.

Samma sak hände när jag påbörjade mitt sabbatsår och flyttade till Stockholm efter gymnasiet. Det var under det året och under mitt första år på universitetet som ätstörningen var mest prominent. Stora förändringar, mycket osäkerhet, ingen jag kände: den perfekta miljön för en ätstörning att trivas. Jag hade flyttat hemifrån och det fanns inte längre någon som kontrollerade vad jag åt, eller snarare vad jag inte åt

Anledningen till varför jag berättar detta nu är för att jag är säker på att jag inte är ensam i dessa känslor. Du som läser detta ska kanske börja på en ny skola till hösten, med en massa nya människor. Eller så kanske flyttar du hemifrån för första gången och ska börja handla och laga mat själv. Har du en bakgrund med en ätstörning, eller går du igenom en nu, då kanske du känner igen dig i mina bekymmer.

Jag har aldrig riktigt pratat om min ätstörning förut, förutom med några få vänner. Det är inte så att jag känner skam över den, utan snarare att jag inte helt vill bli av med den (där har vi den där delen i mig som trivs med ätstörningen igen…). Den känns som en del av mig, hur konstigt det än må låta för folk som inte har eller har haft en ätstörning. Och med en mamma som är psykolog, har jag alltid haft en viss arrogans och trott att jag är “immun” för terapi. Skitsnack, såklart. Jag är fullt medveten om att jag borde prata med någon om det här, och har försökt ta det steget några gånger och träffat olika psykologer. 

Inför det andra samtalet, har jag alltid hittat på en massa ursäkter. Att jag inte klickar med psykologen (inte sant), att jag inte kan prata om det på svenska (inte sant, nederländska är mitt modersmål, men jag är ju flytande på svenska), eller att jag istället kan prata med min mamma, som ju är psykolog (men när gjorde jag senaste det då?)

Inför denna förändring i mitt liv, mitt utbyte till Grenoble, har jag bestämt mig att jag vill ge större utrymme till den friska delen i mig själv. Jag vill kunna njuta av en annan kultur, umgås med nya människor utan den vanliga gamla ångesten över mat. Första steget är väl att öppna upp mig, att prata om det. Något som jag också vill uppmuntra dig som känner igen sig själv i detta inlägg att göra. Tro mig, jag vet hur jobbigt det känns och hur gärna man vill hålla det här för sig själv, men gymnasiet, universitetet, utbytet ja hela livet blir så mycket roligare när man är frisk. 

Steg ett, öppna upp om det här på nätet: check. Är jag frisk nu? I wish. Och nu då? Jag har inte skrivit detta inlägg för att ge tips, jag vet ju knappt själv vilket steg som kommer näst. En sak är jag dock säker på och det är att jag vill ta den vägen som leder till ett liv där mat är något som kan ge mig glädje, energi och fina minnen. Den vägen tycker jag du som läser detta också ska ta.

Om du har problem med en ätstörning, eller mår dåligt på annat sätt, rekommenderar jag att du tar kontakt med till exempel UMO eller din vårdcentral.