I hela mitt liv har jag sett fram emot att plugga på universitetet. Det kanske kan låta töntigt, nästintill nördigt. Men det har verkligen varit mitt absoluta mål under hela min uppväxt. Det är nog mycket för att jag har två akademiker till föräldrar, som båda har höjt studentlivet till skyarna och som till och med gillade universitetet så mycket att de har stannat kvar där under hela sina yrkesliv. Jag har alltid haft en tydlig bild av hur det skulle vara att plugga, baserat på alla berättelser och anekdoter jag fått höra. Så, nu står jag här, mitt i min stora dröm, och känner mest – vad ska jag göra med mitt liv?

Min pappa när han pluggade
Min mamma när hon pluggade

Att hitta sin passion

Många har ångest när de slutar skolan och är förvirrade över vad de vill göra. Borde man plugga, eller jobba? Ska man tänka långsiktigt, eller göra det som är kul just nu? Jag hade nog tur att jag var så taggad på att plugga, för även om det kan låta som en långsiktig plan så var det inte alls det som var mitt motiv. Jag kände mig bara så redo att starta det där livet som jag gått och sett fram emot under hela min barndom – studentlivet. Efter ett sabbatsår fullt av resande och ledighet hoppade jag på en civilingenjörsutbildning i Teknisk Fysik. Jag tycker att fysik är skitkul, ingenjör är väl bra, men mest av allt ville jag bara testa att leva med en tajt budget och gå på sittningar varje helg. Det kanske är det som är min passion. 

Känslan av att vara otillräcklig

Snabbt insåg jag att studentlivet är mer än bara pasta på extrapris och feta nationsfester. Det är även hårt jobb, sena pluggkvällar och tidiga morgontentor. Men det är också känslan av att vara otillräcklig. När jag pratar med kompisar hemifrån och berättar att jag pluggar Teknisk Fysik blir alla imponerade, ”vilket driv” och ”wow, vad du är duktig” får man höra. Men på utbildningen är man inte speciell. För att sticka ut måste man ha tydliga mål, söka jobb redan under första året, läsa extrakurser som ser bra ut på CV:t, och helst även läsa en ekonomikandidat vid sidan av. Samtidigt ska man få högsta betyg i allt. Med den här kravlistan i åtanke sticker jag inte ut alls. Uppenbarligen är dessa krav inte verkliga, det är ett fåtal som gör allt detta och de flesta är på min nivå. Men ibland tar hjärnspökena över hand och förväntningarna kan kännas oändliga. 

Stanna upp och njut

Just den där känslan av att aldrig göra nog gör att jag måste stanna upp och känna efter ibland. Varför är jag här? Mina föräldrar har inte predikat om studentlivet för att de läste 200% och byggde det bästa CV:t. Det var för att de skaffade vänner för livet, engagerade sig och hade roligt. Det är därför jag är här. Jag kan lösa det där andra senare. Nu vill jag bara njuta. Men hur släpper man hjärnspökena och den där kravlistan då?

Pappas festmästeri under studietiden
Samma festmästeri på en återträff 35 år senare

Mina bästa tips när du känner dig lost

Jag har funderat mycket över det här, och har kommit fram till några saker jag vill försöka fråga mig själv när jag känner mig otillräcklig.

  • Varför gör du det här? Varför är du där du är just nu? Är du nöjd med det?
  • Vad gör dig glad?
  • Vad är du riktigt bra på?
  • Vad skulle du vilja göra mer av? Vad skulle du vilja göra mindre av?

Det här är frågor som inte ska fokusera så mycket på vad som ska hända i framtiden och hur man planerar för det på bästa sätt. De ska snarare handla om nuet – hur det känns just nu. För egentligen är det ju det viktigaste, hur livet är just nu. 

Tack för att ni har läst lite om mina tankar! Vad känner ni? Kan ni känna er otillräckliga trots att ni vet att ni gör en massa saker? Vad har ni för verktyg för att släppa de känslorna? 

Vi hörs! 


3 Comments

Hanna Röstin · april 1, 2021 at 5:52 e m

Gud vad du satte ord på det jag också har känt under mina första 2 år på utbildningen! (Civilingenjör industriell ekonomi, Linköping). Jag tror jag främst valde min utbildning för att jag ville ha studentlivet och för att jag ville engagera mig. Sen visade sig de flera av mina fördommar om livet på universitet inte stämmde. Det var konkurrens om att få vara med i olika studentengagemang, plugget tar upp den mesta av ens tid och prestationskraven kom som inte funnits där sen 2an på gymnasiet. Men jag tror du har helt rätt! Saker är sällan helt som man tänker sig från början, och om inte annat, har man själv förändrats till att resonera och tycka annorlunda än vad man såg framför sig att man skulle göra. Klyschan att allt man kan göra är att leva i nuet och fråga sig vad man själv känner och vill göra är allt för sann. Covid bidrar ju inte heller till att studentlivet blir roligare, men positivt är att jag har ägnat mer tid åt plugg i Covidtider vilket också gjort att jag har intresserat mig mer för vad jag pluggar. Tack för dina tankar! Glad påsk!

Amanda Axelsson · april 2, 2021 at 9:56 f m

Ja men precis! Skönt att höra att någon har känt likadant. Jag har upplevt att många bara finner sig i den här pressen, men jag vill verkligen göra något åt det. Tack för din kommentar! Jag håller med om det där med att man har intresserat sig mer för plugget under pandemin, bra att se det positiva i den här situationen också!

Titti Josefsson · april 2, 2021 at 10:11 f m

Hej Amanda. Så spännande att läsa det du skriver o du sätter ord på vad många av de studenter jag möter i mitt jobb som studievägledare på LiU känner. Det är så många frågor – varför gör jag det här, vem är jag, duger jag mm oxå en ständig jämförelse med andra. Förväntningarna på studentlivet blir ofta något annat efter en period in i utbildningen o inte alltför sällan kan man känna sig besviken. Det blev o kändes inte riktigt så som det kändes från början el innan. De flesta accepterar läget o kämpar på, andra kan behöva ta beslut att ta klivet från utbildningen till annan utbildning el annan sysselsättning. I dessa pandemitider är det dessutom extra stor “besvikelse” att både studier o studentliv inte blir som man trott o hoppats på. Jag tror det är jättebra att ni studenter lyfter detta o pratar/ventilerar hur ni har det. Det kan lätt bli tävlingar mellan studenter o man vågar inte säga att man är osäker el känner som man gör..men oxå den “inre” tävlingen..den med sig själv…att göra lite mer, lite bättre, ännu snabbare… Jag duger o jag är bra för den jag är skulle vi alla behöva säga till oss själva varje morgon. Önskar dig lycka till med livet o det som ingår där. O fortsätt reflektera högt – det hjälper dig själv o andra!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.