Så länge jag kan minnas har jag lidit av prestationsångest. Chockerande med tanke på att jag idag läser Teknisk Fysik, va? Vilken stereotyp jag är… Men nu har jag faktiskt misslyckats. Jag har kuggat min första tenta och för en gångs skull inte lyckats med att prestera. Därför tänkte jag idag ta med er i mina tankar om detta och reda ut hur man egentligen bemästrar konsten att kunna misslyckas.

Duktig flicka-syndromet

Den här viljan, eller kravet på, att alltid prestera tror jag bottnar mycket i att jag alltid har varit duktig och sällan har misslyckats med saker jag tagit mig för. Folk runt omkring mig har inte heller varit sparsamma med att berätta för mig hur ”duktig” jag är, om det så handlade om skolan, musik eller idrott. Att alltid få höra att man är duktig kan ju låta som en superbra grej, men för mig blev det som att jag då alltid hade något att leva upp till. Om jag en dag inte skulle få bra betyg på provet eller klara av det där gitarrsolot på konserten skulle jag inte längre vara den ”duktiga tjejen” och vem skulle jag ens vara då? Jag tror att många kan känna igen sig i detta och för mig höll det på så i många år, tills det till slut bara brast i gymnasiet. Plötsligt fick jag väl B på något prov och insåg att det kanske inte kommer vara en spikrak väg att få toppbetyg och komma in på universitetet. 

Kuggat en tenta

Som jag sa inledningsvis så har jag nu kuggat min första tenta. Inte alls så sjukt eller speciellt som det kan låta, de flesta jag känner har redan gjort det flera gånger om. Få som pluggar till ingenjör klarar alla tentor på första försöket. Men ”it’s a first” för mig! Första gången jag kuggar någonting någonsin faktiskt. Om man inte räknar med uppkörningen för att få körkort… Trots detta faktum känns det verkligen helt okej. Självklart får jag direkt tankar som ”tänk om det är nu det går utför” eller ”jag som ska vara bra på matte klarar inte ens av att få godkänt på tentan, är jag ens bra då?”. Men det där är så långt ifrån sanningen som man kan komma, det vet jag ju egentligen. Jag tyckte att den här kursen var skitsvår, hade en riktigt dålig tentaperiod och lyckades bara inte få till det på tentan. ”Simple as that”.

Jag och mina kompisar som tillsammans båda firar framgångar och peppar varandra när det inte går lika bra.

Du är inte dina prestationer

Det är något i alla fall jag måste påminna mig om ibland, att jag inte är mina prestationer alltså. Det är ju egentligen inte alls därför jag är där jag är idag – skitsamma om jag är duktig och presterar – jag läser ju Teknisk Fysik för att jag älskar fysik, teknik och matte. Men att låtsas att man inte alls bryr sig om sin prestation är också att ljuga, alla människor känner ibland att de vill vara bra på något. Saken är bara att misslyckanden inte betyder att du inte är bra. Jag tror att konsten att kunna misslyckas handlar om att inse att du är inte är ”dålig på matte” för att du inte klarade matte-tentan, du har bara inte hunnit lära dig allt än. Om du vill något och tycker att det är kul så kommer du att bli bra på det, till slut. Å andra sidan blir det ju ofta roligare när man lyckas, men ingen kan lyckas direkt. 

Jaha, så hur bemästrar man konsten att misslyckas då? Jag skulle säga – lägg inte så mycket vikt vid dina misslyckanden, blicka framåt och se allt som en process till ditt slutgiltiga mål. Äg också dina misslyckanden, skäms inte och börja våga prata om dem, på så sätt normaliserar vi det! Du är inte dina prestationer och du är bra som du är, kom ihåg det. (Note to self)!


0 Comments

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.