Impostor syndrome – att aldrig tro på sig själv

The impostor syndrome, eller bluffsyndromet på svenska, är en informell psykologisk term som beskriver hur vissa personer har svårt att ta åt sig av sina egna förmågor eller prestationer. Trots yttre tecken på kompetens är de övertygade om att de “bluffar” och inte förtjänar den framgång de har nått. De tänker hela tiden att de ska bli avslöjade med att de egentligen inte kan någonting, eller inte borde vara där de är. 

Jag läste om impostor syndrome för första gången när jag gick på gymnasiet. Det var under en period då jag grät varje kväll för att jag var så stressad över att jag var tvungen att lyckas i skolan. Jag kommer ihåg att jag kände igen mig i den här beskrivningen så himla väl, för trots hur många A:n som trillade in i mitt betyg kunde jag aldrig känna mig duktig. Framförallt hade jag svårt att se att jag förtjänade högt betyg i matematik- och fysikkurserna, eftersom jag verkligen inte ansåg mig själv vara särskilt bra på dessa ämnen. Detta satte sig fast i mig och gjorde att jag, när jag sedan kom in på Teknisk Fysik, gick in med inställningen att jag skulle vara sämst i klassen. 

Tror alltid att jag har kuggat mina tentor

Hittills, under mina ett och ett halvt år på civilingenjörsprogrammet i Teknisk fysik, har jag klarat alla mina tentor på första försöket. Med detta menar jag självklart inte att skryta eller klanka ned på någon som inte har gjort det. Men ibland måste jag bara stanna upp och påminna mig själv om detta faktum. För trots att det hittills har gått väldigt bra på min utbildning, intalar jag alltid mig själv att jag inte kan någonting. Det var som efter mina senaste tentor när jag var helt säker på att jag hade kuggat två av tre tentor. Inte så att jag var otroligt ledsen eller stressad över detta – jag är väldigt inställd på att jag kommer kugga tentor och att det är helt okej! Men när jag sedan fick tillbaka mina resultat, och insåg att jag hade fått högt betyg på en tenta jag trodde att jag knappt hade skrapat ihop ett enda poäng på, då blev jag ledsen. Hur kan jag ha så dålig självinsikt?

Är det för att jag är kvinna?

Jag går ju på ett program som är väldigt mansdominerat och jag sitter oftast och pluggar med mina killkompisar. När jag pratar med dem om självkänsla och min inställning till mina egna prestationer kan de inte alls relatera. De har inställningen att de ska få höga betyg och är alltid först med att förklara om någon frågar dem en pluggrelaterad fråga. När någon frågar mig en fråga ursäktar jag mig alltid och förklarar att jag absolut ”kan ha fel” och att jag ”egentligen inte riktigt vet”. Mina killkompisar är såklart otroligt duktiga, men inte sällan får vi samma betyg på tentorna. Hur kan då vårt självförtroende skilja sig så mycket? Vi är ju uppenbarligen på samma nivå. För mig har det aldrig känts självklart att jag ska hålla på med matte och fysik – som jag nämnde innan har jag ju alltid ansett mig själv vara ganska dålig på dessa ämnen. Kanske är det mer självklart för mina killkompisar att de ska vara här och därför kanske de också känner att de förtjänar det? 

Hur börjar man tro på sig själv?

Jag är helt enkelt trött på att känna såhär. Jag vill också kunna gå in på en föreläsning med pondus och ställa frågor, eller gå ut från en tenta och känna ”det där gjorde jag så jäkla bra”. Hur börjar man känna så då, hur börjar man tro på sig själv? Jag tänker att det här blogginlägget är en bra början. Att belysa att det här bara är känslor jag har och att det ju inte stämmer egentligen. Och kanske att lyfta ämnet, att börja prata om sånt här, för jag vet att det är många som kan känna igen sig. Det är dags att alla vi som känner såhär börjar tro på oss själva! Kanske hade jag också känt mindre såhär under de senaste åren om jag alltid hade känt mig välkommen och uppskattad inom mina områden, fysik och teknik. Jag tror att en extremt viktig del är att jobba för att alla ska känna sig just välkomna, och det gör vi framförallt genom att visa upp en mångfald av människor.

Hoppas ni tyckte att det var intressant att läsa lite om mina inre tankar och funderingar. Vad känner ni? Har ni upplevt The impostor syndrome? Varför tror ni att det påverkar så många, kanske framförallt unga tjejer? Dela gärna med er av era tankar, så hörs vi nästa gång!