Dagens omslagsbild är på Jessica Meir, mest för att jag tycker att hon är freaking awesome. Hon är svensk-amerikan astronaut (och var med på Skavlan förra veckan)! Jaaaag ska inte skryta för mycket meeeeeen jag har träffat henne. Vi pratade svenska. Det var coolt.

 

Dagens inlägg är kanske aningen okonventiellt jämfört med det jag brukar skriva om, och det är för att det jag skriver idag snarare är mer för min egen skull än någon annans. Det här är ett av mina finaste minnen av året som gått och jag vill sätta det på pränt innan jag glömmer bort känslan.

 

Om du har läst mina äldre blogginlägg, vet du att jag jobbade för International Space University (ISU) i somras på deras Space Studies Program (SSP). Det här programmet anordnas varje år, och jag var deltagare när det var i Israel 2016. Min roll det här året, när det var i Cork, Irland, var sk ‘participant liaison’, vilket innebär att jag var ansiktet utåt för ISU och anordnade sociala aktiviteter, svarade på frågor från deltagarna osv. Det var utmanande, men också det roligaste jobb jag någonsin haft.

 

I år var det 112 deltagare från typ 25 länder, och deltagarna är i alla åldrar, yrken (mitt år hade vi till och med en rymdkonstnär!) och positioner, relaterade till rymden. Den största nationalitetsgruppen är alltid från Kina, och i år var det ungefär 25 stycken. Coolare människor har jag nog aldrig träffat. Konkurransen för att komma in på programmet är jättehög för kinserna, då den kinesiska rymdorganisationen får in tusentals ansökningar varje år. Som jag sa var de strax över 20 stycken som kom in, och det innebär alltså att de är top of the top. Cheferna liksom. De är de som är mest ‘senior’ av alla på hela programmet, och kanske har 30+ år av erfarenhet i rymdbranschen. En dag åt jag lunch med en av dem, och han nämnde i förbifarten att han hade 3000 personer som jobbade för honom. Man ba “EHEHEHEH oooookeeeej…. heh” samtidigt som man torkar bort lite ketchup från hakan. Ja ni fattar, de är lite på en annan nivå än en själv liksom.

 

Iallafall, de flesta av de kinesiska deltagarna kom en vecka innan alla andra för att gå en extra engelskakurs. Vissa av dem hade inte pratat engelska på 20 år, och andra hade aldrig lärt sig det ordentligt från första början. På grund av det, och att min roll var att hjälpa deltagarna med allt möjligt, kom jag dem ganska nära. Av någon anledning som jag inte vet själv uppskattade de alltid det jag hjälpte dem med väldigt mycket, och jag vet inte hur många små gåvor jag fick under programmets gång som tack för deras uppskattning. Jag blev superglad.

 

Sista kvällen hade vi ett beach party (japp, på Irland, regnets förlovade land…). Som ni kan tänka er var många väldigt känslosamma (många = jag), som man blir när man måste ta avsked av folk man tycker om efter att ha tillbringat 2-3 intensiva månader tillsammans. Det var väldigt mysigt, vi hade en stor lägereld och (såklart) folk som spelade gitarr och sjöng. Väldigt avslappnad stämning liksom. Jag kommer inte ihåg hur det gick till, men flera av de kinesiska deltagarna stod tillsammans i en ring lite avsides. Jag gick bort och pratade med dem, och en av dem gav mig en bamsekram och sa att hon kommer sakna mig. Personen brevid ville också ha en kram, så jag grät, kramades, grät mer, kramade nästa tills jag gått hela ringen runt. När jag gjort det, började en av dem sjunga på en sång på kinesiska. Jag fattade ju inte vad texten handlade om, men det gjorde ju de såklart och en efter en stämde in. Någon vände sig till mig och sa “this song is called ‘Friends forever’, and we’re singing it to you”.

 

Jag önskar jag kunde sätta ord på hur rörd jag var.

 

Det är historien om hur jag hamnade storgråtande i mitten av en ring medelålders, inom rymdindustrin högt uppsatta människor, som sjöng en kinesisk sång om vänskap för mig.

 

Här är en bild på oss från öppningsceremonin! Med tanke på vad den här websidan heter, så är det kanske på sin plats att kommentera hur få kvinnor som var där. Totalt var de tre. Men vilka kvinnor sen! Yingzi, som står precis till vänster om mig, är chef för ett helt department på Chinese Space Agency.

Nästa ämne!

 

På mitt förra inlägg fick jag en kommentar (tack Emilia, blev superglad av att du blir inspirerad!). Hon undrar i stora drag hur det ser ut för en nyexad kvinna i 30-årsåldern inom rymdindustrin och om det är värt att söka sig hit.

 

Gissa vad mitt svar kommer bli.

 

SJÄLVKLART ÄR DET VÄRT DET!

 

När man ser rymdindustrin utifrån kan det se ut som om den är liten, dåligt med jobb osv. Det stämmer inte! Det finns ärligt talat hur många ställen som helst man kan jobba på! Några exempel: NASA, JAXA, SpaceX, Virgin Galactic, Deep Space Industries (utanför Europa), ESA, CNES, DLR, Airbus Defence and Space, Thales Alenia (i Europa), SSC, RUAG, OHB, IRF (i Sverige). Självklart finns mycket mer, det här är de första som comes to my mind nu. Slutsats: att söka sig till rymdindustrin är inget större risktagande än någon annan industri!

 

En av mina kompisar i klassen var 30 år när vi började plugga rymd på LTU. I våras gjorde han praktik på NASA. Slutsats: man är absolut inte för gammal om man är 29 år (eller någonsin)!

 

Jag gör praktik på ESA nu, och ESA är en organisation som drivs av skattepengar från 22 medlemsländer. På grund av det är det väldigt viktigt att alla länder får motsvarande del av kakan så att säga. Som det ser ut nu, är Sverige, Estland, Norge och Schweiz de mest underrespresenterade länderna, vad gäller personal, kontrakt osv. Det är väldigt politiskt och byråkratiskt. Pga detta anställer de i högre grad svenskar än tex italienare, som det finns “överskott” på om man ser till hur mycket pengar Italien ger ESA. Samma sak gäller för kvinnor, vi har en fördel mot män då även kvinnor är underrepresenterade. Detta är såklart kvotering i sin allra renaste form och huruvida det är bra eller dåligt är en diskussion för en annan dag. I vilket fall visar det verkligen på en medvetenhet om problemet som jag uppskattar! Slutsats: svenskar (och särskilt kvinnor) är eftertraktade!

 

Om kvinnor i “barnafödaråldern” har svårare än andra att få jobb i rymdindustrin kan jag tyvärr inte ge något svar på, men jag har aldrig någonsin hört någon nämna något sådant. Det bådar gott!

 

Ha en fin vecka!


1 Comment

VI KVINNOR ÄR GRYMMA - Womengineer · March 9, 2018 at 5:59 am

[…] här inlägget. Jag vill också hedersomnämna svensk-amerikanska Jessica Meir, som var med i det här inlägget men som inte är med på bilden för att hon inte har varit uppe i rymden […]

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *