(Det här är the wall. Den springer man uppför. Om det inte ser brant ut så blunda och kika igen. Den är sjuk.)

Ni vet den där känslan när man balanserar på gränsen mellan dödsångest och känslan av pumpande adrenalin? Livrädd men också laddad till tusen. Precis så var det när Toughest gick av stapeln här i Umeå. Skräck och förtjusning om vartannat.

Toughest är ett tävlingskoncept där löpning inte är i fokus, fokus är på att ta dig igenom hela banan på ca.40 hinder. Allt från att vada i midjehög gyttja, till att svinga sig i trapetser, klättra monkeybars till att ta sig igenom ett isbad. Där emellan är det klättra rep eller krypa under/över olika hinder, failar du blir det straffrunda.

The Most Intense Obstacle Course

…Skulle också kunna vara ett ingenjörsprogram! Ett program med x olika kurser att klara av på tiden y. Ungefär. Jag kan tycka att Toughest gick i cykler, där pulsen och mjölksyran låg på allt från en brutalt högsta nivå till en ganska behaglig lunk, men som samtidigt vred ur all energi sakta men säkert lagom till mål. Ungefär så känns plugget. Jag är inne i en cykel där hindren bestått av 45hp och där tiden det tagit mig den här våren att ta sig fram har varit ganska stor. Men snart så! En vecka (4 DAGAR) så är den här cykeln och ett helt annat lunk kommer in, innan det är dags för nästa cykel i höst såklart.

Nån gång lovar jag att göra en sån här film om de cykler jag har tagit mig igenom på Umeå Universitet. Imagine ett gäng med ingenjörsstudenter krälande i tentor, med rutade block och labspecar upp till öronen. Fantastisk va? Stay tuned.

//Jenny