Foto: Jon Nyström
Första gången jag hörde talas om Vårvinter var när jag följde med min kille upp till Jämtland för att fira påsk. I Östergötland, där jag är uppvuxen, har vi vinter och i mars kommer våren. Snön smälter, bäckarna porlar och lagom till påsk har blommorna börjat slå ut. Om inte tussilago och blåsippor så iallafall snödroppar och krokus.
Men lite mer norrut i vårt land finns den här besynnerliga årstiden som kallas vårvinter. Svenska Dagbladet har försökt reda ut vad vårvinter egentligen är i deras artikel Vad är vårvinter? och även Underbara Clara har skrivit om Vårvintern. När jag växte upp berättade mamma alltid historier om hur hon och hennes tjejkompisar, när hon bodde i Luleå, brukade ligga i bikini och sola i skidbacken. Jag tyckte alltid det lät så fantastiskt, små magiskt men samtidigt så overkligt.
Vårvinter för mig är det tillstånd då snön fortfarande är en halv meter djup, men det är skare så att det går att gå på den. Det är den tiden på året då det är lika varmt i solen som i augusti, men man slipper mygg. Och den tiden då man ägnar den mesta av sin vakna tid åt att sitta och solen och bara njuta, utan att varken ha skola eller blomrabatter att ta hand om.
När vi kommer fram med tåget möts vi av jultomtar som står kvar i trädgårdarna, inte för att julen varar än till påska utan för att de har frusit fast i snön. Vi äter god mat och gräver gropar i snön, sover och ser på TV. Vi äter påskgodis och bakar cupcakes och varje dag lägger vi oss ute i solen. Med solbrist och sömnbrist och inget annat att tänka på än vilket håll solen kom ifrån.
En natt åkte vi ut i skogen och sov i en stuga utan el och vatten. Vi åkte snöskoter i solnedgången och himlen färgades röd-lila av skidglasögonen. Jag kände mig som en hjälmfoting (slang för små barn som åker skidor, eller som det står i blogginlägget Om man ändå varit en hjälmfoting: de där minsta, de som har skidor så korta att mamma i princip kan ha dem i handväskan. De är klädda i bullig overall, de har inga stavar, bara tumvantar, och på huvudet den obligatoriska skyddsutrustningen, störst av allt, hjälmen.) där jag gick omkring i för stora stövlar och en extra mössa under skidhjälmen.
Vi eldade för att få upp värmen och somnade i tron om att värmen skulle hålla sig hela natten. Efter några timmar vaknar vi, frusna och trötta och lägger på oss fem täcken till. Och på morgonen hade jag ont i hela kroppen för all tyngd från täckena. Vi stekte plättar till frukost med hjortronsylt, och allt är så typsikt norrländskt fast vi inte ens försöker.
Och efter en vecka i solen känns det som att solbrännan inte längre bara är en känsla invändigt, utan även ett faktum.
Foto: Jon Nyström
0 Comments