Det bästa och det sämsta

De senaste veckorna har verkligen dragit fram det bästa och det sämsta med ingenjörsutbildningen. Det har blivit långa dagar på skolan, 10-15 timmars studietid per dag. Jag gått hemifrån 06.00 och återvän 20.15 lite för många dagar för att jag ska tycka att det är ok (med tanke på att all tid däremellan har spenderats på bussen och skolan). Vi har experimenterat en hel del i labbet, skrivit rapporter och försökt lära oss nya saker på föreläsningar. Det har blivit många koppar kaffe, lite för många pepparkakor och bristningsgränsen har varit farligt nära. Alla känner sig stressade. Alla känner sig pressade. Alla undrar hur man ska överleva. Och alla längtar efter jullovet!

Samtidigt som jag försöker överleva all den där stressen inser jag att det faktiskt är ganska kul. Labbar är alltid roliga. Att skriva rapport är rätt ok, det är skönt att inte alltid behöva skriva tenta. Kurserna vi läser är väldigt intressanta och sammanhållningen i grupperna är fantastisk. Vi hjälps åt. Vi drar åt samma håll. Och vi lär oss! Vi lär oss så mycket nytt och vi får tillämpa den nya kunskapen praktiskt när vi sitter där i labbet. De första veckorna var overkliga. Det var så mycket nytt som skulle testas i labbet, direkt. Meningar som ”jag förstår inte”, ”jag orkar inte med det här” och ”nu går jag hem och kommer aldrig mer tillbaka” var något av en standard. Men nu börjar bitarna falla på plats.  Jag får gång på gång bevis på att jag klarar det här. Framförallt när jag står där i labbet och lyckas koppla rätt. Mina tankar på att jag aldrig kommer bli färdigutbildad börjar blekna. Jag förstår, jag hör hemma här. Och jag vet att de här otroligt långa dagarna inte kommer fortsätta i all oändlighet. Fram till dess ska jag kämpa. Det är värt det.

Mia