Är en ingenjörsutbildning för svår för mig?

Jag sitter på ett skakigt Snälltåg med Veronica Maggio i lurarna. Utanför fönstret sveper den skånska slätten förbi nästan lika snabbt som det här året har gjort. Jag har sagt hej då till Lund för sommaren och är nu på väg mot hemstaden Linköping. 

Mina fördomar

Jag har nu pluggat mitt första år på Civilingenjörsprogrammet i Teknisk Fysik, något som känns helt sjukt att säga rakt ut. Jag har ju inte bara pluggat mitt första år; utan även klarat det, och det känns om möjligt ännu sjukare att säga. Det jag hade hört innan jag började på min utbildning var ju att den var helt omöjligt att klara, att jag tog mig vatten över huvudet och att det skulle vara supersvårt. Just denna inställning gick jag därför även in med när jag påbörjade mina studier. Jag var helt beredd på att jag skulle hoppa av efter en termin när jag insett att jag inte skulle klara en enda tenta. Vad som trots allt fick mig att testa var nog mest bara envisheten i mig som ville gå emot vad alla sa. Tyvärr befarar jag att alldeles för många där ute låter fördomarna vinna över envisheten. Idag tänkte jag därför slå hål på de där fördomarna en gång för alla. 

Lättare än vad jag trott

Med risk för att låta skrytsam vill jag börja med att säga att svårighetsgraden och studietakten på min utbildning har överraskat mig positivt. Om min positiva reaktion grundar sig i de fördomar jag hade sedan innan kan självklart diskuteras. Oavsett om svårighetsgraden chockar åt ena eller andra hållet tror jag dock att det alltid är bäst att ha en realistisk bild av vad man kan förvänta sig. När man börjar på en utbildning med folk från helt olika bakgrund inser man snabbt att folk även har väldigt olika inställning till sina studier. Givetvis finns de som haft en väldigt lätt skolgång och nästintill ”glidit” igenom sina tidigare studier utan någon egentlig ansträngning. På andra sidan spektrumet skulle jag troligen vilja placera mig själv. Under hela min skolgång har jag pluggat extremt hårt och alltid varit överambitiös, något som även resulterade i att jag i mitten av gymnasiet var nära att kollapsa. Detta är definitivt en bidragande faktor till att universitetets svårighetsgrad och studietakt överraskade mig positivt. Jag rekommenderar ingen att stressa så mycket över skolan som jag tidigare gjort, men om du likt mig dras med prestationsångest vill jag i alla fall lugna dig med att det slutar på universitetet. Det gjorde det åtminstone för min del. 

Skillnaden mellan tidigare skolgång och universitetsstudier

På gymnasiet pluggade jag alla veckans dagar inklusive helger, från morgon till kväll, med undantag för pauser när något speciellt skulle hända då och då. Under hela mitt första år på universitetet däremot, kan jag räkna antalet helger jag satt mig ner med plugget på ena handens fingrar. Trots att man på de flesta ingenjörsutbildningarna får betyg likt de på gymnasiet upplever jag inte heller någon betygshets överhuvudtaget. Det gäller bara att klara sina kurser, och gör man inte det första gången så gör man det andra, tredje, fjärde eller kanske femte gången. På alla lärosäten och alla utbildningar får du nämligen möjligheten att skriva omtentor ända tills du klarar kursen. Med det sagt vill självklart de flesta klara sina kurser så fort de kan, för att komma vidare i utbildningen och i vissa fall för att kunna få sitt studiemedel.

Tips för hur man klarar plugget  

• Mitt första tips för att klara studierna är kanske ganska givet (men ändå väldigt viktigt) – plugga något du tycker är kul! Hur vet man om en utbildning som man aldrig tidigare har pluggat är kul då? Det är såklart svårt att veta, och för att ta reda på det måste man kanske ibland bara våga testa. Anledningen till varför jag valde att testa att plugga Teknisk Fysik var att jag tyckte fysiken i gymnasiet var kul, att jag tycker att rymden är väldigt cool och för att jag vill lära mig mer om universum. Sedan förstod jag inte riktigt vad ingenjörsyrket innebar och därför ville jag utforska vad det kunde leda till. 

• Mitt nästa tips är att lägga upp en plan för sitt plugg, något som blivit ännu viktigare såhär i Corona-tider när alla universitetsstuderande tvingats bedriva själv- och distansstudier. Varje dag när jag vaknar skriver jag en checklista på min telefon över vad jag ska försöka hinna med under dagen. Dessa punkter ska såklart vara realistiska, men får även sätta lite press på mig själv för att jag faktiskt ska genomföra dem. Sedan sätter jag en tidsplan för dagen. Kanske är det en föreläsning från 8.00 till 10.00, efter det tar jag då en paus för att sedan räkna uppgifter från 10.15 till 12.00. Vid 12.00 är det alltid lunch i en timme (det behövs!). Sedan kanske jag har ännu en föreläsning från 13.00 till 15.00 och därefter pluggar jag själv, men inte längre än fram till 17.00. Så kan en typisk dag se ut för mig! Det jag tycker är viktigast är att jag har ett stopp på dagen. På gymnasiet kunde jag ofta sitta och plugga sent in på natten, men jag har insett att jag är som effektivast på morgonen, därför vill jag sällan plugga längre än till 17.

• Mitt sista tips handlar om mindset. Jag tror att det nästan är lika viktigt som själva pluggandet och nötandet i sig. Som jag beskrev innan tyckte jag att detta kom ganska naturligt på universitetet, men du måste kanske också vara villig att ändra ditt eget mindset. Jag tror alltid att det är sundast att tänka att vi är här för att lära oss och ha kul och att en tenta inte är hela världen. Om man lyckas tänka så tror jag att det kommer att gå galant! Jag inser dock att detta är lättare sagt än gjort och kanske behöver vissa jobba mer för att lyckas byta tankesätt, men det är definitivt värt ett försök.  

Jag hoppas att jag med detta inlägg kunde lugna någon där ute och kanske få någon annan att tänka om, inget är ju för svårt för dig! I mitt nästa inlägg tänkte jag berätta lite om vad du som ska börja plugga till hösten borde tänka på, men även vad man gör om man inte får det antagningsbesked som man hade hoppats på. Vi hörs då! Hoppas ni alla får en riktigt fin sommar.