För ungefär tre och ett halvt år sedan skrev jag mitt allra första blogginlägg här på Womengineer. Då gick jag mitt andra år på bioteknikprogrammet, hade precis påbörjat mitt första år i sektionsstyrelsen och var allmänt förvirrad kring vad ingenjörsyrket innebar. Mycket har hänt sedan den där januaridagen som jag för första gången tryckte på “Publicera”-knappen i WordPress. Inte bara har jag producerat x antal blogginlägg. Jag har även fått äran att representera Womengineer på Her Tech Future (före detta Flickor på Teknis), och förra sommaren kunde man i Sydsvenskan läsa om mitt engagemang för en jämställd ingenjörskår. Men det kanske allra största som har hänt under den här perioden är att jag har gått från att vara en förvirrad andraårsstudent till en, något mindre förvirrad, färdig civilingenjör!
Nej, jag kan inte längre titulera mig civilingenjörsstudent – även om mitt Mecenatkort är giltigt september ut. I tisdags presenterade jag mitt examensarbete och ett par dagar senare var allt material godkänt. Att jag inte längre kan säga att jag är ingenjörsstudent innebär att min tid som bloggare här på Womengineer har lidit mot sitt slut.
Min studietid har präglats av engagemang av alla dess slag. Och av allt jag har lagt ner tid på kan jag, med handen på hjärtat, säga att det arbete jag gjort för Womengineer är det som har betytt allra mest för mig. Varför? För att jag sedan minut ett har känt att jag bidrar till en skillnad i vårt samhället. Stundvis har det känts tufft. Som när man har läst att flera av landets ingenjörsprogram har minskat i antal antagna kvinnor jämfört med föregående år. Men när jag fått mail eller kommentarer från unga tjejer som vill tacka mig och mina fellow Womengineers för att vi på något sätt inspirerat dem att studera en ingenjörsutbildning har det känts lättare. För jag har fått bevis på att vårt arbete faktiskt gör skillnad och att målet att det 2030 ska examineras lika många kvinnliga ingenjörer som manliga faktiskt är reachable.
När jag började blogga för Womengineer var jag osäker på vad titeln ingenjör innebar. Trots avklarad utbildning är jag fortfarande inte helt säker, men jag har definitivt kommit en bit på vägen. Nu är det dags för mig att göra en fältstudie i mitt sökande och förhoppningsvis tar det inte hela mitt yrkesliv att reda ut begreppet.
Men innan jag lämnar er vill jag passa på att, i sann “Kristina tipsar”-anda, ge några sista råd till er som ska påbörja ingenjörsstudier till hösten eller kanske funderar på att söka:
1. Våga chansa! Det värsta som kan hända är att du väljer fel och vad gör det om hundra år? Absolut ingenting!
2. Våga ta dig an nya utmaningar! Sugen på att söka en viss post på din kår men är rädd att du inte kommer att klara av det? Eller är du intresserad av en kurs som du hört ska vara väldigt svår och därför är rädd att inte klara den? Sök ändå – du kommer att lära dig att balansera studier med engagemang och den egoboost det är att klara något man trott är mission impossible är ovärderlig. Jag lovar!
3. Omge dig själv med förebilder. Idag är det lättare än någonsin att hitta förebilder. Vissa kanske är mer nära i din vardag, medan andra kan inspirera dig via sociala medier. Eller varför inte gå med i ett mentorskapsprogram? Oavsett hur man väljer att få in inspiration i sin vardag tror jag att det otroligt viktigt att den finns. Särskilt i tuffare perioder!
Med detta sagt vill jag tacka alla som har läst min blogg under de här åren. Tack till alla i Womengineer för det fantastiska arbete ni gör och tack till alla Womengineer-alumner för det arbete ni har gjort. Mot 2030 och en jämställd svensk ingenjörskår!
Over and out,
Kristina – With License to Engineer
ps. Vill ni komma i kontakt med mig nås jag på kristinasturk@gmail.com ds.
ps igen. Saknar ni mig finns jag på Instagram: @kristinasturk ds igen.
ps ännu en gång. Jag finns även på LinkedIn! ds ännu en gång.
lovar att detta är mitt sista ps. På riktigt. Ett stort jäkla tack för de här åren! ds.
0 Comments