Jag sitter inloggad på en livesänd föreläsning i Våglära och Optik på Zoom. Föreläsningen ska strax dra igång. Idag ska vi gå igenom Fouriertransformer och jag är, trots min förvirring från förra genomgången av ämnet, taggad på att försöka få mer förståelse. Innan föreläsningen drar igång bläddrar jag igenom namnen på de över 100 inloggade studenterna. Efter snart ett år på utbildningen är det inte något man tänker på så mycket längre, men jag inser att det tar en bra stunds scrollande innan det första tjejnamnet dyker upp på skärmen. Jag försöker snabbt räkna igenom hur många det är totalt, och jag kommer inte ens upp till 20 stycken. Mycket riktigt antogs endast 21 kvinnor av över 100 antagna till Civilingenjörsprogrammet i Teknisk Fysik i Lund hösten 2019, enligt statistik.uhr.se. Jag var en av dem. 

Varför så ojämnt könsfördelat?

När jag berättar för folk att det inte ens är 20% tjejer på min utbildning blir ingen någonsin förvånad. De enda reaktionerna jag har fått är att det ju faktiskt inte är så dåligt, ”tänk det fanns en tid då inte en enda tjej läste till ingenjör!”. Men det fanns ju likaså en tid då kvinnor inte hade rösträtt, rätt att utbilda sig eller ens rätt till att äga sig själva. Vad jag vet skulle vi aldrig jubla för att knappt 20% av de som röstar i Sverige är av det kvinnliga könet. Hur kan det då, såhär 150 år efter att kvinnor fick rätt att läsa på universitet, fortfarande vara så ojämnt könsfördelat på vissa utbildningar? 

Samhällets syn

Jag ska inte ljuga, jag blev inte heller förvånad över det faktum att min utbildning är så pass mansdominerad. Jag har ju levt som tjej i det här samhället i snart 21 år, det har liksom inte undgått mig att bilden av vem som gillar matte och fysik är en kille. Det här är något som har varit närvarande under hela min uppväxt och som har präglat mig på många sätt. Tydligast blev det dock under gymnasiet, då mitt stora intresse för fysik började växa fram på riktigt. Jag märkte snabbt att det verkade finnas få av mitt kön inom de här områdena. I läroböckerna läste vi bara om män som varit framstående, och det märktes tydligt att de som intresserade sig för detta i klassrummet var mina manliga klasskamrater. Men jag tyckte att det lät helt sjukt att hälften av jordens befolkning skulle vara helt ointresserad av att veta mer om universum och aldrig nyfiket ha stirrat upp mot stjärnhimlen, likt jag själv alltid har gjort. Mycket riktigt var det inte alls sant. När jag började skrapa lite på ytan insåg jag att det fanns gott om tjejer som var intresserade. De verkade liksom bara inte träda fram på samma sätt. 

Ensam tjej?

Jag förstod att jag absolut inte var ensam som tjej om att vara intresserad av fysik och matematik. Trots det tog det emot väldigt mycket att jag skulle söka in till just Teknisk Fysik. Inte nog med att ingenjörsyrket är uttalat mansdominerat, den utbildning jag ville söka var dessutom en av de mest ojämnt könsfördelade ingenjörsutbildningarna som finns. Under hela mitt liv har jag nästan uteslutande umgåtts med tjejer, alltid haft ett tjejgäng och verkligen trivts med detta. Det kändes skrämmande att jag kanske inte skulle hitta det där gänget på den här utbildningen. Samtidigt var det något med hela detta faktum som eggade mig att faktiskt söka. Det skulle dels vara en utmaning för mig själv, dels kände jag att om jag bara fortsätter att följa samhällets bild av vem en teknisk fysiker är så kommer den aldrig förändras!

Mina förebilder

Jag började på utbildningen utan någon egentlig kvinnlig förebild inom det område som nu ska bli min karriär. Efter bara ett par veckor insåg jag dock att alla de där förebilderna som jag hade behövt tidigare ju fanns här. En person som blev viktig för mig i början var min allra första matematikföreläsare, en kvinna som heter Sara Maad Sasane. Inte nog med att hon var en grym föreläsare som fick mig att känna mig trygg på utbildningen, hon är även en fantastisk förebild. Sara driver ett nätverk för kvinnor som är intresserade av matematik, ”Women in mathematical sciences – Lund”, där hon, tillsammans med andra kvinnor, postar om olika inspirerande personer, event och för samman kvinnor inom området. Ett så viktigt engagemang som jag är glad att få vara en del av. En annan förebild som jag träffat på utbildningen och som jag vill lyfta är en av mina närmsta kompisar, Allis Rodvaldr. Allis och jag är lika på många sätt och jag är så glad att jag har hittat en så fantastisk vän. Hon är också en stor inspiration för mig, dels för att hon har en så bra inställning till plugget, dels för att hon är en av de första tjejkompisarna jag har som jag kan diskutera med om alla de där coola fysikgrejerna som jag älskar. Sara och Allis är två av många tjejer jag fått äran att träffa här, som inspirerar mig varje dag.  

Min oro innan jag började plugga var således ganska onödig. Jag har träffat så många helt otroliga människor, som idag blivit mina allra närmsta vänner. Jag har faktiskt till och med hittat ett litet tjejgäng. Jag har även insett att det är väldigt härligt att hänga med killar också, och de jag träffat hittills är de bästa människorna jag känner. Även om jag fortfarande ibland bara vill skrika av förtvivlan för att jag, precis som många andra tjejer, känt att det jag vill hålla på med ”inte är något för mig” bara för att jag har ett visst kön, så vill jag sträcka ut en hand till alla tjejer där ute. Ingenjörsyrket ÄR för dig, fysik ÄR för dig, matte ÄR för dig, ledarskap ÄR för dig. Allt det där du drömmer om är för dig. Det gäller bara att våga kasta sig ut. Och jag lovar att jag, med många andra, kommer att stå och ta emot dig. 

I mitt nästa inlägg tänkte jag spräcka hål på myten om att ingenjörsutbildningar är så svåra, och berätta mina bästa tips för att klara plugget! Vi hörs då!


0 Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.