Förra veckan skrev jag den tentan som ser ut att bli min allra sista. Åtminstone som ingenjörsstudent. I januari påbörjar jag mitt examensarbete. Och i juni kan jag, förhoppningsvis, titulera mig civilingenjör inom bioteknik. Ni som har hängt med ett tag känner kanske igen att jag har tagit för vana att sammanfatta varje läsår på min utbildning (år 1, år 2 och år 3). “Men sammanfattning av år fyra då? Var är den?” tänker ni kanske nu. Det har varit ett medvetet val från min sida att vänta med att återge detta läsår.
Varför? Jo, för att tillskillnad från grundblocket (som för oss på kemi- och bioteknikprogrammet ser pretty much likadant ut för alla) finns det lika många upplägg på specialiseringen som det finns studenter. Exakt hur mycket valfrihet man har när det kommer till att välja kurser kan variera mellan program, men också mellan olika inriktningar inom samma program.
Under det senaste ett och ett halvt året har jag fördjupat mig inom molekylär bioteknik. Detta har inneburit att jag har haft väldigt få krav på vad jag måste läsa. Visst, ett visst antal poäng inom inriktningen ska plockas och likaså ett annat antal poäng på avancerad nivå. Bortsett från detta har det dock varit ganska kravlöst – något jag har uppskattat eftersom att jag verkligen har kunnat välja efter intresse och mål efter examen. Istället för att göra som tidigare år, och berätta om hur jag upplevt varje läsperiod, tänkte jag ändra upplägget och istället täcka några mer generella områden som på ett eller annat sätt berör denna del av min utbildning!
Det bästa med att studera på masternivå
Något av det allra roligaste med de senaste terminerna har för min del varit att få se allt i ett större perspektiv. Många kurser i grundutbildningen var rena faktakurser som i många fall inte knöt an till verkliga livet. Under specialiseringen har det snarare varit tvärtom. Visst har vi lärt oss nya saker rent faktamässigt, men det mesta har haft en mycket tydligare koppling till riktiga problem. Som ingenjör-to-be har det varit otroligt roligt att inte bara konstatera problems existens utan även lära sig allt mer om hur man kan lösa dem!
Såhär såg det ut när jag (eller snarare cellerna) producerade muterat hemoglobin!
En annan sak jag vill slå ett slag för är projektkurser. Under mastern har jag genomfört två projekt i kategori större. Ett var ett självständigt fördjupningsarbete inom tillämpad biokemi där jag producerade olika mutanter av hemoglobin, medan det andra var ett grupparbete i vilket vi (i teorin) utvecklade ett diagnostiskt test för äggstockscancer. Båda projekt har varit lärorika! Jag utvecklades otroligt mycket av att genomföra ett större projekt själv och det var en bra förberedelse för examensarbetet. Grupparbetet var ett typiskt bra exempel på ett tillfälle som kopplar teori till verkliga problem. Inte bara använde vi våra biotekniska kunskaper för att lösa problemet, utan vi skulle även kolla på patenträttigheter och validering!
Det sämsta med att studera på masternivå
Finns det verkligen något dåligt med masterstudierna? Ja, det beror på hur man ser på det. Jag har tidigare berättat om min strävan efter att kunna så mycket som möjligt. Detta har blivit något problematiskt eftersom att jag nu insett att det finns så otroligt många kurser som jag vill läsa. Många av dem går dessutom på vårterminen och eftersom att man bara har en vanlig vårtermin en gång under mastern (andra vårterminen är exjobb) går man miste om en hel del. Förhoppningsvis ges det tillfälle att lära sig allt senare i livet!
Numero dos av saker som är mindre bra med mastern är en viss insikt jag fått under den här tiden, nämligen att det finns så otroligt mycket jag inte kan. Life science-området utvecklas i snabb takt och det finns otroligt många problem kvar att lösa. När jag började på LTH var jag övertygad om att jag skulle vara fullärd vid examenstillfället. Nu, med en termin kvar, är jag övertygad om att jag kan en bråkdel av allt som finns att kunna. På ett sätt är det lite surt att man efter fem år fortfarande inte är fullärd. Samtidigt är det en trygghet eftersom att det indikerar en enorm utveckling i framtiden och på så sätt jobb till oss ingenjörer!
Avslutningsvis vill jag bemöta ett orosmoment som jag själv hade innan jag började specialiseringen: svårighetsgraden i jämförelse med grundblocket. Jag vill inte sticka under stolen med att man lär sig saker på en mer avancerad nivå, för det gör man. Samtidigt vore det ju konstigt om det inte vore så i och med att det är en fördjupad nivå. Min personliga upplevelse är dock att mastern inte har varit tyngre än grundblocket. För min del tror jag att detta kan förklaras genom ökat intresse för de kurser jag läst.
0 Comments