Våga ta ledigt

[two_third]

Förra veckan var min hjärna och kropp i totalt stressläge utan att jag hade något att stressa inför. Känner du igen dig? Alla uppgifter ska in om 2 veckor och jag har full kontroll på vad och när. Det borde vara en befriande och stressfri känsla och jag blev mer och mer frustrerad när min kropp inte ville lyssna. Jag tyckte allt kändes jobbigt och till och med lätta uppgifter drog jag mig för att påbörja. Första tanken på morgonen var vilka uppgifter som behövdes göra. Jag tappade totalt bort gränsen mellan min fritid och mitt “yrke”. Just nu känner jag att jag lever mitt liv för studierna och inte mitt eget liv i första hand.

När man studerar är ÄR man student. Man säger inte att man jobbar som student eller har det som yrke. För mig blir ofta känslan att studierna är hela mitt liv. Inte nog med att man “jobbar” som student 8 h per dag, man umgås på campus på kvällarna och bor kanske till och med bredvid campus. Kanske bor man ihop med en student och ens bästa vänner är studenter. Då kanske det inte är helt fel att märka sig själv som student och gilla läget?

Det är bara den där känslan som brottas innombords. Har jag förstått det viktiga nu? Har jag anmält mig till tentan, csn? Beställt all litteratur? När var datumet för inlämningen nu igen? Det finns ALLTID uppgifter att göra och dom ligger där på skrivbordet 24/7. Hur gör ni för att separera studier och fritid?

Det känns ibland som om det är tusen tankar som försöker hålla ihop livet som student. (Tänk då student + förälder!!) Kanske är det rädslan för misstag som får en att stressa upp sig så. Och andra sidan bryr jag mig inte om allt blir precis som jag tänkt mig eller att en uppgift kommer in senare, så länge jag sätter mitt välmående i första hand. Jag vet att allt löser sig, så varför blir det så kaotiskt då?

Jag borde lära mig av mina uppgifter istället. Som det här pictogrammet. Jag fick uppgiften att skapa ordspråket “måla inte fan på väggen” :)

Det fanns bara en sak att göra. Ta ledigt! Med en drös uppgifter som ska in om 2 veckor valde jag att totalt pausa skolan. Jag åkte hem till mina föräldrar och lovade mig själv att inte göra någon uppgift förrän jag kände för det. En liten del av mig piper “men så kan du ju inte göra, mitt i sluttampen på läsperioden! Alla uppgifter ska ju in och bla bla bla”. Jag klarade av att ta det beslutet i vetskapen att jag ändå inte skulle ha kommit någon vart med tanke på hur jag mådde. Om jag löser mig själv först löser sig allt annat efter vägen.

Så just nu känner jag mig mer tillfreds, bland skit (på riktigt), glittrig snö i mängder och nyfödda kalvar. Har till och med kollat upp solresor för tänk om, tänk om man skulle våga dra iväg en vecka innan allt ska in? Det är väldigt frestande! Kram!

Man kan tycka att en norrländsk bonde borde vara hur avslappnad som helst? Kanske är det insikten av mängden jobb som krävs som ställer till det? :) [/two_third]