Förra veckan skrev min klasskamrat Anna på Facebook:

“Jag minns det precis. Det var mer än ett år sedan. Jag stod inne på toaletten till mitt patientrum på psykiatriavdelningen i Varberg. Jag hade blivit inlagd mot min vilja och hade ingen aning om hur länge de skulle hålla mig kvar. Jag tittade mig i spegeln och vaknade till. Lukten, det kalla ljuset, sjukhuskläderna. Det var så overkligt. Hur kunde det gått såhär långt? Jag kunde inte stoppa tårarna, för jag orkade verkligen inte stoppa dem mer.”

23 år gammal har Anna äntligen fått diagnosen ADHD efter att ha drabbats av ett antal depressioner, djup ångest och panikångestattacker. Och lidit av stor ensamhet i sin situation.

Jag var nog inte den enda som blev förvånad av att läsa det här. Tänkte att oj, det här hade jag ingen aning om. Anna som alltid är så glad och sprallig. Finns det någon mer positiv tjej?

Men det är just det som är problemet. Sådant här syns inte på utsidan. Psykisk ohälsa är inget man talar högt om. Fastän var och varannan människa lider av det inombords. Och tabun gör ju inte precis saker och ting bättre. Just därför har Anna nu lanserat ett projekt, Skaffa Insikt, för att stötta andra och starta upp ett mentorskapsprogram.

Jag tycker det är så oerhört modigt och starkt av Anna att dela med sig av sin historia. Wow.

Och det som imponerar på mig allra mest är att, wow (igen!), här är inte en som sitter still och låter den rådande situationen tynga ner en. Nej, här är en som identifierar ett problem och faktiskt gör något åt det. För att skapa förändring och hjälpa andra. Så slog det mig: det är ju precis dessa egenskaper som även kännetecknar en ingenjör!

Kör hårt, Anna. Du är en förebild för oss alla och vi behöver fler som du!

Johanna