Broken-Lightbulb

Jag är inte den som brukar svära, men nu vill jag bara skrika. F * * * * * N !

För när jag väl har bestämt mig för att återvända till Sverige så händer det. Det, som hade kunnat förändra allt.

Det, som jag så gärna ville ha. Som inte bara kändes rätt, utan kändes perfekt. Som jag var så nära. Men som helt plötsligt ändå inte blev av.

Och hur många gånger har jag inte tänkt “tänk om”? Fastän jag vet att det inte tjänar något till. Man får ta nya tag. Livet rullar vidare. Nya beslut fattas.

Men så hör de av sig igen. Och det jag så gärna ville ha kan nu bli mitt. Det är bara det att det inte kan det längre. För nu är nu och då är då.

Livet är orättvist.

Nu förstår ni kanske varför jag vill svära.

Johanna


1 Comment

Varning för glada ingenjörer? · februari 8, 2015 at 8:12 e m

[…] kanske inte mitt bästa. Det gick väl inte att ta miste på min besvikelse över både det ena och det andra. Framförallt det andra. Så är livet; det går upp och det går ner. Men nu känner jag att det […]

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.