Ta seden dit man kommer

Den senaste tiden har det varit en hel del sura miner på kursen och man märker att folk börjar få hemlängtan. Åtta studenter från UCL i London har ”inte skött sig” och måste därför göra kompletteringsuppgifter för att bli godkända på kursen. Med att de inte har skött sig menas att de missat föreläsningar, kommit försent och inte tagit programmet på allvar. Jag förstår att dessa deltagare är upprörda över situationen eftersom den här kursen inte spelar någon för utbildningen utan snarare ska ses som en breddning, men jag tycker också att om man väl har blivit inbjuden till ett annat universitet så ska man respektera deras normer. Med tanke på hur mycket personalen och de kinesiska volontärerna anstränger sig för att vi ska få en bra upplevelse så är det minsta man kan göra att försöka ta det hela seriöst.

Mitt mästerverk…

Åker man till ett land med en annan kultur så får man vara beredd på att det är annorlunda. Visst, det kan vara svårt och vi längtar nog alla hem ibland. Maten är inte densamma, det råder en annan samhällsstruktur och det finns en hierarki som vi kanske inte är helt bekanta med. Men om man inte är öppen för något annat än det man är van vid, vad är då poängen med att åka utomlands?

Mer te, någon?

Själv slutar jag fortfarande inte att fascineras av hur vänliga alla är och hur väl omhändertagna vi blir. De låter oss prova på traditionella aktiviteter som kalligrafi, kinesisk målarkonst, taiji och kung fu. Hur ofta får man möjlighet till det? Besöker vi något företag, t.ex. elektronikföretaget Honyar, så välkomnas vi i fina kontor och konferenslokaler. Någon kommer in i rummet och serverar te. Vi passas upp på som om vi vore viktiga. Jag har ännu inte vant mig vid känslan. Viktig? Jag är ju bara … jag. Det ligger nog både i kinesisk kultur och i företagens respektive universitetets intresse att visa upp den bästa delen av landet. De vill ju att vi ska få ett gott intryck. Och det är klart, vem vill inte visa sig från sin bästa sida?

Johanna