Jag mår lite lätt illa efter att ha tittat på Uppdrags Gransknings senaste reportage om det “fria” skolvalet.
Enligt lag ska Sveriges skolor vara öppna för alla. Men vad händer när man för varje elev får en påse pengar? Tar girigheten över? Är det såhär rektorn på Milstensskolan resonerar när hon säger ja till “Anna” men nej till “Alejandro”?
http://www.youtube.com/watch?v=QZnZq9w-3cw
Eller är dagens skolor helt enkelt för bekväma för att hantera barn med en lite vildare läggning? Med all rätt har detta ämne uppmärksammats en hel del i media under veckan. Frågan är om det kommer leda till att “Alejandro” och “Anna” behandlas lika?
Jag känner mig på ett sätt skyldig.
Jag är blond, uppväxt i omnämnda förorten Täby, har “stabila” föräldrar, jag är en typisk “Anna” i reportaget.
Men som Jenny skriver i sitt inlägg om debatten, vem sjutton peekar i tonåren?
13åriga versionen av mig själv brydde sig om att noppa ögonbrynen, vem som var ihop med vem och att inte tycka syslöjd var kul, fast man tyckte det.
Har jag tagit en skolplats från nästa Steve Jobs?
(Om ni läst biografin om den legendariske Jobs vet ni att han var lite av ett wild child i unga dar).
Jag hade inte direkt en brinnande längtan efter kunskap. Men jag gjorde det jag skulle och därmed utgjorde jag ingen risk, ingen kostnad, inget problem.
Liksom vår utbildningsminister Jan blir jag rent utsagt förbannad när jag ser hur det går till idag.
När bestämde vi att “segregera mera” är ett bra sätt att bygga framtiden?
Jag är övertygad om att vi kan få ut så fruktansvärt mycket mer av att interagrera med personer olika oss själva. Det spelar ingen roll om vi är 13, 25 eller 75 år gamla. Det spelar ingen roll om vi är från olika länder, religioner eller bara olika sidor av stan. Släpp fördomarna och se dig om på skolgården, på jobbet eller på krogen. Det kanske är lite läskigt i början men testa. Det har i alla fall givit mig otroligt mycket mer än att hålla mig till den lilla klick som är precis som jag själv.
Givetvis är Uppdrag Gransknings upptäckt otroligt allvarlig men det kan vara bra att sätta det i perspektiv. För några veckor sedan var jag i Irak, vi besökte då ett syriskt flyktingläger.Trots språkbarriären försökte vi prata med barnen. Vi fick fram att de var väldigt glada för att de precis lyckats organisera en provisorisk skola ….
Politik är till och med svårare än programmering.
Vad är viktigt? Vad ska man tycka? När är det rättvist? Vems sida ska man stå på?
Jag hade i alla fall aldrig fått gå i Gregers musikklass med min adhd-neger-musiksmak, den här är till dig Greger och alla andra “segregera mera”-förespråkare.
0 Comments