Sandra Pantzare

Published by Emelie Emanuelsson on

En feltryckning på antagning.se ledde till att Sandra Pantzare blev civilingenjör. Men visst är misstag ganska bra ibland? De tar ju oss framåt i livet och lär oss enormt mycket, även om det där och då kan kännas jobbigt. För Sandras del blev ett fel rätt, och med en examen från Linköpings Universitet, fick hon möjligheten att kombinera sin största passion i livet, hästar, med sin utbildning. Det ledde till och med till ett jobb. Idag arbetar hon nämligen i ett forskningsprojekt på RISE som syftar till att lösa en av hästsportens största utmaningar, hälta. Häng med och lär dig mer!

Sandra beskriver sig själv som en “hästnörd och sportfåne, som råkade hamna på teknikspåret”. Hon kommer från Gnarp, en liten by i Hälsingland, och gick naturlinjen på gymnasiet eftersom hon inte visste vad hon ville bli. Efter gymnasiet var hon tre år utomlands. När dagen var inne att hon var redo att ansöka till universitetet gjorde ett feltryck på antagning.se att hon hamnade på civilingenjörsutbildningen inom Elektronikdesign i på Linköpings Universitet, i Norrköping.

Jag hade ett boende i Norrköping och förstod inte hur noggrant man var tvungen att rangordna sina val på antagning.se så jag la det som innehöll design längst upp och kom in”. Det blev en tuff och aningen förvirrad start för Sandra. Vad hade hon gjort? Skulle hon byta? Hon berättar att den enda relationen hon hade till elektroteknik var att hennes bror gameade och bytte kretskort då och då. “Jag hade sett de där gröna korten innan, men det var allt”. Gemenskapen på utbildningen och utmaningen passade Sandra och efter bara några veckor trivdes hon som fisken i vattnet. Utbildningen till ingenjör blev, enligt Sandra, till och med roligare än hennes år i Frankrike och Australien efter gymnasiet. Något hon aldrig hade kunnat våga tro.

Att förstå sig på elektronik gjorde att jag kunde komma på lösningar på de problem jag hade runt omkring mig och när jag förstod vad jag kunde använda mina kunskaper till fastnade jag direkt” menar hon. Sandra är uppväxt med hästar, i en stor familj, och under sista året kom hon på en idé som sedan blev exjobb och nu är något hon idag arbetar med på RISE. 

Läs mer: RISE är Sveriges forskningsinstitut och innovationspartner. I internationell samverkan med företag, akademi och offentlig sektor bidrar RISE till ett konkurrenskraftigt näringsliv och ett hållbart samhälle.

Sandra arbetar med “Smarthorse Lab”. Det är ett forskningsprojekt där man utvecklar ett system som trådlöst ska mäta krafter under hästens hovar. Syftet med systemet är att kunna följa hästens individuella rörelsemönster och upptäcka avvikelser som kan tyda på hälta i ett tidigt skede, och på så vis förebygga mer omfattande skador.

Hälta är ett av de största problemen hos hästar idag och är både svåra att upptäcka i tid och diagnostisera. Eftersom hästar är flyktdjur så är de experter på att omfördela vikten om det gör ont någonstans, för att kunna fortsätta springa. Detta leder ofta till att innan man visuellt kan upptäcka en förändring i rörelsemönstret, har hästen gått med primära skadan så länge att den dragit på sig sekundära skador på grund av överbelastningar. 

Genom att mäta krafterna under hästens hovar hoppas man i Smarthorse Lab på att kunna upptäcka avvikelser vid den primära skadan i ett tidigt skede och på så vis kunna undvika sekundära skador genom att sätta in vila och behandling direkt.

Följ dem på Instagram: https://www.instagram.com/smarthorselab/

Jag älskar denna teknik och själva tanken av att använda sensorer för att mäta krafter stannar såklart inte vid hästar” förklarar Sandra och berättar att hon är i kontakt med andra elitidrottare. Fotbollsspelare vill till exempel ta reda på hur fötter och ben påverkas när man springer på konstgräs i jämförelse med gräs. “Möjligheterna är oändliga” menar Sandra.

Om hon skulle mött sig själv som tonåring skulle hon sagt till sig själv att hon är teknisk. En anekdot från barndomen är när hon var 8 år gammal och lekte med en grävmaskin i sandlådan där tramporna hade gått sönder. Istället för att be någon om hjälp tog hon fram verktyg och försökte laga den själv. Det gick till slut bra och hon kommer ihåg hur hennes mamma utbrast “Oj, har du gjort det där? Vad du är teknisk!”.

Idag förstår hon hur viktigt det är att våga säga till tjejer att teknik inte bara handlar om att laga saker, utan även att våga göra sönder saker. “Man lär sig hela tiden genom att göra fel och det är helt okey”.

Under rådande pandemi vill Sandra även peppa nästa generations tjejer att kämpa på i skolan. Först och främst vill hon bara bekräfta att det är tufft att sitta ensam och plugga, utan klasskompisar och vänner. Hon tipsar därför om att gå ut när solen skiner eller att ringa upp några kompisar och plugga tillsammans via FaceTime. Sandra är övertygad att om man kan läsa gymnasiet på distans, då klarar man vilken ingenjörsutbildning som helst.

För oss på Womengineer är Sandra ett levande exempel på allt det vi står för. Att mångfald behövs för att vi ska skapa fler innovationer. Enligt henne själv är det bästa med att vara ingenjör att man får verktyg och ett driv att förändra världen. “Jag hade två kompetenser, elektroteknik och kunskap om hästar, som aldrig hade matchats innan och det ledde till ett exjobb, forskning och fast anställning. Tänk vad mycket fler innovationer som kan skapas om andra kompetenser matchas!”.

Tack Sandra för att vi fick intervjua dig!


0 Comments

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.