För Marie-Louise ”Milo” Dahlberg har bredden på hennes sjöingenjörsutbildning varit det viktigaste. Det har möjliggjort jobb på olika platser i världen, på olika fartyg och på spännande arbetsplatser i land. Dessutom har hon blivit en riktigt problemlösare- en egenskap som hon tycker sig ha stor nytta av även i sin egen vardag!
När det var dags för Milo att söka utbildning stod valet mellan att plugga sjöingenjör och att bli elingenjör. Det är ganska mycket ellära på sjöingenjör, förklarar hon. Sjöinriktningen innebar dessutom tid vid havet och olika resor som lockade henne. Till att börja med var valet bara en chansning- som efter ett modigt försök visade sig vara helt rätt!
Under sitt exjobb och ett år efter examen från sin fyra år långa utbildning på Chalmers fick hon kombinera sina tidigare intressen i ett elmarinjobb. Men år 2001 ”bar det av” berättar hon. Hon fick anställning på Wallenius och ett fartyg som seglade runt jorden: i Asien, Afrika, Nord- och Sydamerika och Europa. Båtarna låg ofta ett dygn i varje hamn, och då fanns det stora möjligheter att gå av. För Milo, som gärna belyser samarbetet och vikten av att inte alltid sticka ut har det däremot handlat om samhörigheten. Hon beskriver fartygen som små samhällen ombord:
”På båtarna mognar man ju väldigt mycket. Man måste liksom tycka om och se det positiva med alla människor. Veta med vem man pratar med vad om, och lära sig folks beteenden. Annars blir det inte hållbart”.
”Båtarna är ju som ett litet samhälle där man producerar sitt eget vatten och sin egen el. Man lär ju sig väldigt mycket om allt och eftersom man behöver göra allting själv utvecklas man väldigt snabbt”, beskriver Milo.
Vad är det roligaste med ditt jobb?
“Att utbildningen är väldigt bred är en stor anledning till att jag själv valde den”. Hon beskriver att: ”Man får ju ett annat tänk” när man ständigt behöver utmana sitt tankesätt i det praktiska arbetet. Det har hon tagit med sig i sin egen vardag också. Många sjöingenjörer jobbar i olika kraftverk och industrier med drift av olika system. Hon beskriver att studenterna oftast går parallellt med maskiningenjörer. Det som framförallt skiljer sig är en inriktning på sjösystem och ett extra år med praktik ombord på ett fartyg. Om man som sjöingenjör efter ett tag skulle vilja gå land finns ju även de möjligheterna.
Det är precis det som Milo valde att göra. Efter tre år till sjöss valde hon att gå i land för att spendera mer tid med sina barn och sin nybildade familj. Hon jobbade med brandsystem och hydraulik innan hon fick sin nuvarande roll hos Svenska sjöräddningssällskapet. Där varierar hon sina dagar på ”Drift- och underhållningsavdelningen” med underhållsarbete på över 200 båtar och på 72 stationer. Hon är behjälplig till servicetekniker, åker på varvsbesök och jobbar ibland med olika inköp. Det är en blandning mellan praktiskt och administrativt arbete. Det som hon framförallt gillar i sin roll är att få åka ut för att hjälpa de frivilliga som engagerar sig i Svenska sjöräddningssällskapet.
När vi nästan har avslutat samtalet berättar Milo att: ”Sedan utbildar jag min hund nu till sjöräddningshund just nu”. Varannan helg går de tillsammans en kurs på Brukshundklubben för att bli en av fem räddningshundar på västkusten. “Där lär vi oss att söka av öar och andra miljöer till sjöss i olika räddningsarbeten”, berättar hon. Även om hennes arbete inte är kopplat till detta kommer de alltså snart få jobba för Svenska Sjöräddningssällskapet båda två:
- En som räddningshund och den andra som sjöingenjör.
TACK Milo för pratstunden!
0 Comments