Kristina Stenström

Published by Roos Bottema on

Jag träffar Kristina i sitt kontor på fysicum, en av byggnaderna delad av Lunds universitets naturvetenskapliga fakultet och LTH. Byggnaden är som en stor labyrint, så när jag väl har hittat rätt kontor, är jag som en äkta student inte en minut tidig.

”Kul att ses i verkligheten, istället för via en datorskärm!” är ungefär det första jag säger till henne. Under denna tiden sker all vår undervisning via Zoom, vilket gör att studenterna knappt träffar sina föreläsare. Kristina Stenström är min föreläsare i kärnfysik, och det första vi gör är såklart att prata genom kursen lite grann. Utöver att föreläsa, så forskar Kristina på nya sätt att detektera strålning, och kartlägger strålningsmiljön i Lund.

Kan du berätta lite mer om din forskning och varför den är så relevant just nu?

Här i Lund kommer det snart att öppnas en ny forskningsanläggning där det ska jobbas med partikelacceleration vilket leder till små utsläpp av raedioaktiva ämnen. Dels ser jag och min forskningsgrupp till att mäta strålningsnivån i nuläget, så att vi har ett värde att jämföra med och dels utvecklar vi nya sätt att detektera olika typer av radioaktiva ämnen som kommer att släppas ut från ESS. ESS måste kunna visa att de uppfyller de strikta krav som Strålningsmyndigheten ställer när det gäller utsläpp av radioaktiva ämnen till miljö, och här hjälper Lunds universitet till. Det är dessutom viktigt som underlag till informationen till allmänheten, så att människor ska känna sig säkra i trakten.

Innan man blir forskare har man ju gjort en hel del på universitetet. Hur såg din studietid ut?

Jag är född och uppvuxen här i Lund. På grundskolan och gymnasiet var jag väldigt intresserad av fysik, så därför valde jag att börja plugga fysik på  naturvetenskapliga fakulteten här i Lund. Där var vi väldigt få tjejer och det blev färre och färre med tidens gång. I slutet var jag den enda tjejen kvar i klassen. Av någon konstig anledning har jag dock alltid gått i klasser med få tjejer. Redan i grundskolan. Det gjorde att jag inte kände mig så avskräckt.

Att vara den enda tjejen i klassen låter tufft, har det påverkat dig på något sätt?

Jag har aldrig känt mig motarbetad i mitt område. Jag vet att inte alla kvinnor håller med mig, men det beror väldigt mycket på vem man råkar ha nära sig. När jag doktorerade hade jag en handledare som verkligen såg till att jag syntes. På gott och ont, ibland blev det lite för mycket men jag försöker se det mest som att det har gynnat mig. Jag började som doktorand i kärnfysik 1991 och började själv undervisa redan då. Med tiden har jag verkligen sett antalet tjejer i klasserna öka, vilket jag tycker är jättekul. Det känns som att tjejer drar till sig tjejer.

Märker du en skillnad mellan klasserna nu och då?

Ja, det blir en öppnare atmosfär när det är blandat. Det är svårt att sätta fingret på, men det är mycket trevligare när gruppen är mer 50/50. Det märker jag också inom forskningsgrupperna. Jag trivs bäst i grupper med jämnare könsfördelning. Män och kvinnor bidrar med olika livserfarenheter och olika synpunkter, vilket är väldigt bra när man jobbar tillsammans. Tyvärr blir det dock färre och färre kvinnor ju högre upp man kommer.

Har du några tankar kring vad som kan göras för att kvinnorna ska stanna kvar inom den akademiska världen?

Det har varit väldigt mycket prat under åren om man ska kvotera till exempel. Jag är jättekluven till det. Varför man skulle behöva göra det är för att bryta ett mönster, jag har märkt att det inte sker automatiskt. Samtidigt så finns risken att den övriga omgivningen ser snett på den kvinnan som blir inkvoterad och det är verkligen ingen rolig situation att befinna sig i som kvinna.

Avslutningsvis, har du något tips för kvinnor som känner sig ensamma eller motarbetade på sina studier eller sin arbetsplats?

Ja, om man som kvinna känner sig motarbetad, ska man slå bort alla känslor om att känna sig förminskad.

Ta ingen skit, stå på dig själv.

Många vill gärna vara ’den duktiga flickan’, vilket är någonting jag själv fått se upp med. Det är viktigt att kunna sätta gränser på vad man tar på sig och inte tillåta någon att gå över dem.


0 Comments

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.