I detta blogginlägg kommer jag (Emelie) ta mer er på en liten tidsresa, tillbaka mer än 10 år till en plats långt bort ifrån den jag befinner mig på just nu. Året är 2010 och jag läser en utbytestermin i Sydafrika, och på min 25-årsfödelsedag har Marie bestämt sig för att komma och hälsa på mig. Vi läser bägge fjärde året på Design och Produktframtagning på KTH, driver en blogg vi kallar Womengineer och funderar i största allmänhet över meningen med livet.
Vi har alltid sagt att idén om Womengineer föddes i en KTH-sal där vi var de enda tjejerna, men kanske föddes idéerna kring hur vi ville driva organisationen Womengineer tillsammans på denna resa genom Sydafrika.
Under några dygn reser vi (Emelie och Marie) nämligen utmed Sydafrikas södra kust, Garden Route, med en tummad Lonely Planet som enda reseguide. Smartphones ägde vi inga och under perioden Marie är på besök har vi dessutom fått lära oss att utanför Indiens kust har en kabel med Internet gått av. Ingen i hela landet har Internet, sägs det. Om det är sant eller inte kommer vi aldrig få veta, men när du nu tänker dig in i vår situation är den alltså en helt annan än om vi hade rest idag.
Även våra bankkonton såg annorlunda ut. Vi var bägge studenter, inte som idag yrkesverksamma ingenjörer, och våra boenden var oftast “hostels”. Första natten på vår resa bodde vi faktiskt i ett litet trädgårdsskjul (eller var det barnens leksakshus) och i den stilen fortsatte det.
Marie hade spenderat hösten i Hong Kong på utbyte och eftersom vi bägge skulle vara borta under ett helt år hade vi rekryterat en liten projektgrupp som skulle “rodda” Womengineer medan vi var borta. Det fungerade bra, men vi var ofta inne och pillade på sajten och läste alla de inlägg och kommentarer som skrevs. Vi kände hela tiden att det fanns mer potential i Womengineer än vad det vid den tidpunkten faktiskt var.
Vid den tidpunkten var Facebook det hetaste som fanns. Vi hade hört talas om hur stort YouTube kunde bli, men vi förstod det inte där och då. Eftersom ingen av oss hade en smartphone var det fortfarande också rätt svårt att förstå begreppet sociala medier. Whatsapp hade vi inte heller, och det skulle dröja flera år innan Instagram lanserades.
Något vi bägge två älskade att göra vid den här tidpunkten, och fortfarande gör fast det var längesedan nu, är att vågsurfa. Av den anledningen lusläste vi Lonely Planet och hittade ett litet hostel vid en strand som hette Buffels Bay. Det skulle finnas en snubbe där som kunde ge oss en lektion i att surfa, fick vi veta. Efter några timmars körande på grusvägar kom vi fram, och möttes av honom, “The Don”.
“The Don” presenterade sig, gav oss två brädor och sa att vi inte skulle ge oss för långt ut, eftersom bryten där kunde vara för starka. Sedan stack han själv längst ut och gjorde någon form av cool “surfhälsning” tillbaka mot oss. Det var det med den lektionen, tänkte vi. Väl en timme senare, med fötter bättre slipade av sand än någon skönhetssalong i hela världen kan fixa, och en hel del vatten i öronen, stod vi upp på brädorna och tog vågorna. Jag vet inte om det var känslan av total naturupplevelse (delfiner simmade i vattnet med oss) eller bara det faktum att Marie var där bredvid mig, men det var sådan lycka.
Det fanns något obeskrivligt i stunden. Något som händer på film, men inte i livet.
Jag tror att jag kände att alla våra år tillsammans på KTH, långa timmar på biblioteket, ångest över tentor och omöjliga inlämningsuppgifter, uppsatser, extrajobb för att få ihop ekonomin, äckliga lunchlådor, kvällar på Studentpalatset, oklara nätter kring Stureplan och allt annat som hör ett studentliv till (men egentligen inte är speciellt glamoröst eller enkelt) plötsligt fick en mening. Womengineer fick en mening. Det var meningen att jag och Marie skulle göra något stort, tillsammans.
Efter surfen fick vi skjuts på “The Dons” pick-up truck tillbaka till vårt hostel. Där möttes vi av en braai, kall öl, musik och en solnedgång som hette duga. Vi fick också vårt rum.
Rummet bestod av en säng och en dörr vars låsanordning hade en del ingenjörsskap att önska. Det var en tråd och en kapsyl med ett litet hål i. Kapsylen skulle sättas på en spik, så att inte dörren gick upp. Det kändes fint i ungefär 10 minuter tills vi insåg att vi var två unga tjejer, mitt ute i ingenstans, och att alla andra där antingen var sydafrikanska surfare eller vägarbetare från Zimbabwe (vi var de enda tjejerna). Jag tror inte vi sov en blund den natten.
Vad är då sensmoralen i detta inlägg? Carpe Diem? YoLo?
Nej. För mig är det något helt annat. Efter surfen frågade vi nyfiket “The Don” om han hade Facebook. Både jag och Marie var där och då “barn av vår tid” och taggade på att komma tillbaka till “Internet” (oftast skolans bibliotek) och meddela alla våra vänner i Sverige vad vi varit med om. Vi ville såklart också “adda” honom så att vi alltid kunde hålla kontakten. Det var som att Facebook redan då hade skapat en osynlig dragningskraft och om vi inte berättade om Buffels Bay, kanske ingen trodde att vi hade varit där.
Hans svar?
“No. I will never use Facebook. It is too big for the world to handle.“
Idag 10 år senare inser jag hur rätt han hade, och hur otroligt glad jag är att jag fick uppleva denna resa med Marie HELT UTAN Internet, smart phones eller sociala medier.
Det gör mig så glad att tänka tillbaka till en tid då jag fick all Maries tid, och hon min.
Vi har alltid sagt att idén om Womengineer föddes i en KTH-sal där vi var de enda tjejerna, men kanske föddes idéerna kring hur vi ville driva organisationen Womengineer tillsammans på denna resa genom Sydafrika. Oavsett tror jag att resan för mig och Marie gjorde oss bägge två säkra på Womengineer. Vi visste att om vi bara kunde förmedla alla möjligheter en ingenjörsutbildning för med sig (inte bara kunskaper i skolbänken utan också erfarenheter vid sidan av studierna) så skulle vi lyckas.
// Emelie Emanuelsson, Grundare av Stiftelsen Womengineer
0 Comments