– “Hur är läget?”
– “Det är bra! Lite stressad bara, men vem är inte det.
– “Ja samma här, haha!”
Det här samtalet, om man nu kan kalla det för ett samtal, har jag haft och hört omkring mig alldeles för mycket. Att vara stressad verkar som ett permanent tillstånd att vara i som vissa människor bär som ett hedersmärke. Men, att vara stressad konstant är extremt påfrestande för ens fysiska och mentala hälsa. Jag tycker att ordet stress har tappat sin betydelse eftersom folk använder ordet som att de beskriver vädret när man frågar hur de mår. En sak som jag också är skyldig till.
Jag är inte alltid bra på att känna efter när jag borde sakta ner. Det är inte lönsamt att hela tiden leva i högsta växeln utan att kunna koppla av. Men jag vill ju känna mig produktiv! Jag vill hinna med så många saker som möjligt i min dag, min vecka, mitt liv. Och när man gör saker man tycker om, kan man väl inte bli stressad, eller? Det är något som jag berättar för mig själv. Så länge jag tycker om allt jag gör och planerar in, är det lugnt. Man blir bara stressad av jobbiga saker. Dessutom finns det människor i riktigt jobbiga situationer, de har all rätt att bli stressade, mitt lilla studentliv är ju bara frid och fröjd.
Mitt driv och bestämdhet gör att jag lyckas fungera under tryck och med ett fullproppat schema väldigt länge. Det enda som får, eller snarare tvingar, mig att stanna upp är min kropp. När jag har varit under stress alldeles för länge börjar min kropp skicka signaler. Jag är säker på att de är väldigt subtila i början. Små saker som dålig sömn, eller uppblåst mage. Saker som jag kan ignorera. Häromdagen fick jag dock en extrem smärtsam allergisk reaktion i mitt ansikte. Jag har fått det förut och det var då jag insåg att jag hade levt på mina reserver alldeles för länge. När jag väl kände och tänkte efter förstod jag att det var en massa saker som hade byggts upp och som jag gick runt och tänkte på hela tiden. Att min kropp behövde ingripa så pass drastiskt säger något om hur jag, och jag vet många andra, omedvetet lever under mycket stress utan att vi tar hand om oss själva ordentligt.
Vad var det som jag var så omedvetet stressad över då? Utbyte som krävs att jag gör en del administration, mitt första riktiga sommarjobb som jag snart ska börja på, sista tentorna i trean, intervjuer för Womengineer. Väldigt roliga och spännande grejer allihopa! Förstå mig rätt nu, jag är supertacksam att jag får möjligheten att göra alla dessa saker och att jag har skapat ett liv för mig själv som jag trivs med. Men med det sagt är det fortfarande extremt viktigt att jag lär mig att stanna upp ibland. Ta en helt ledig dag. Lyssna på min kropp. Säga nej till saker. Det är dock lättare sagt än gjort, det vet jag.
Jag tror att det är något man får träna upp. En bra start är att ändra dialogen vi har om hur vi mår. Istället för att svara “bra, lite stressad bara” på autopilot, kan vi berätta hur vi faktiskt mår den dagen. Du behöver kanske inte dra en tio minuters monolog om hur du spillde kaffe på din roomies skjorta, hur soppåsen gick sönder precis när du skulle gå ut med den eller hur någon hade snott tvättmaskinen du hade bokat den morgonen (exempel som inte alls är baserade på verkligheten ;) ).
Låt oss försöka att ta bort idén att stress är ett tecken på ett lyckat och framgångsrikt liv.
– “Hur är läget?”
– “Jag känner mig lite stressad, jag tror faktiskt jag skulle behöva lite hjälp.”
– “Vad jobbigt. Du får gärna höra av dig om du bara vill snacka om det eller om det är något jag kan göra!”
0 Comments