Att förändra världen börjar med oss

En lördagsmorgon ganska precis två veckor innan valet för snart två år sedan satt jag med min frukost och DN framför mig på bordet. Jag bläddrade några sidor, och där på ett uppslag fanns en annons från ett av våra politiska partier. Helt plötsligt inser jag att jag sitter och gråter. Jag gråter åt en annons. Mitt huvud var en känslomässig cirkus, fullt av hopplöshet, ilska och förlorad tro på människor av alla slag. Jag stängde tidningen, slängde den i soporna och det dröjde över två månader innan jag öppnade en tidning igen. Jag hade fått nog, nog av oärlighet, smutskastning, respektlöshet, småsinthet och total avsaknad av politiska visioner. Ett bra tag gick jag runt med den där känslan av hopplöshet, men så småningom, ju längre jag funderade på varför och hur allt kunde vara så fel, desto mer gick det över i en insikt om att ansvaret faktiskt ligger hos oss alla. Om jag inte själv agerar för att göra världen till en bättre plats att leva på, hur kan jag förvänta mig att andra ska göra det?

“Här i väst har vi byggt ett vackert skepp, som har all komfort. Det enda det saknar är en kompass”

Jag skulle kunna citera sönder den här videon, för den säger väldigt mycket av det jag går runt och funderar på på dagarna, och nätterna. Huvudbudskapet är att vi lever i en paradox. En paradox där vi kämpar för högre löner, men tenderar att ha en lägre moral. Där vi skickar 30 miljarder meddelanden varje dag, men där många känner sig ensammare än någonsin förut. Vi har för länge sedan nått månen men det tar emot att prata med personen mitt emot oss på tunnelbanan. Det är absurt, när man tänker efter, hur vi agerar, hur vi värderar. Om vi vill ändra riktningen, om vi vill bryta den här negativa trenden, då finns ingen annanstans att börja än med oss själva. Hur medveten är jag egentligen om världen runt omkring mig, och hur medveten är jag om mig själv och mina handlingar? Vad är egentligen viktigt och varför är det viktigt? Vad är det som gör mig lycklig?

Det här med personlig utveckling och insikter alltså, det är inget som bara händer på en dag. Ett drygt halvår efter den där lördagsmorgonen hade jag lyckats samla tillräckligt med insikter och mod för att våga föreställa mig mitt bidrag till den här världen. Jag tror verkligen på utbildning som helt avgörande för att kunna bygga och bidra till ett demokratiskt samhälle. Det finns fortfarande 50 miljoner barn runtom i världen som inte får gå i skolan. Vissa bor på avlägsna platser, andra flyr från krig, och fortfarande finns det barn som hålls borta från skolan av den enda anledningen att de är flickor. Vi kan skapa tekniska lösningar så avancerade att de kan ta över i princip varenda funktion i vårt samhälle. Nyligen lyckades vetenskapsmän mäta gravitationsvågor. De här vågorna skapar en förändring i jordens tjocklek på ungefär 10⁻¹⁷ meter. Det är en tusendel av storleken på en proton! Vi människor kan göra rätt fantastiska saker. Varför skulle vi inte kunna använda tekniken för att ge alla barn utbildning?

Ur det här föddes Project L:ara, och det har växt fram med de här 50 miljoner barnen i fokus. En del av att försöka leva ett medvetet liv är att inse att min syn på världen troligtvis är fel. Jag kan aldrig anta att jag vet något om vad de här barnen behöver, vad de kan, vad de tycker eller vad de gillar. För att kunna skapa en utbildningslösning som funkar för dem finns det bara två saker att göra: research, och att involvera barnen i vårt arbete. Sedan förra sommaren har vi gjort research, funderat, diskuterat, skissat, bollat idéer med människor som har kunskap och erfarenhet, utvecklat, byggt, diskuterat mer, ändrat, testat och ändrat igen!

En fantastiskt aspekt av tekniken är hur den kan föra samman människor med samma intressen och drivkrafter, oavsett var på jorden man befinner sig. All den kunskap och allt engagemang från människor som liksom oss brinner för att ge barn utbildning är en otrolig resurs som vi försöker ta vara på, så vi jobbar under öppen källkod och har nyligen startat en crowdfundingkampanj för att kunna ta steg nummer två: att involvera barnen.

Det här är min resa, och den utmaning som jag har valt. Vi är alla olika, har olika intressen, kunskaper, och förutsättningar, men jag är övertygad om att de flesta av oss kan göra mer än vad vi gör idag för att skapa det samhälle vi vill leva i. Det svåra är egentligen inte att göra, det svåra är att komma till insikt om vem man vill vara, hur man vill agera och vad man värderar högst.

/Katarina

(Vill du gästblogga för Womengineer? Maila ellen@womengineer.org )