“Dessa studieår har ändå varit de bästa åren i mitt liv, aldrig har jag skrattat så mycket och känt mig så aktiv som under åren på universitetet. Så varför ska jag tryckas ned av några få motgångar?”
[one_half][/one_half]
[one_half padding=”0 20px 0 0px”]
Att skriva den första tentan på universitetet är en känsla som är olika för alla. En del är förväntansfulla, andra tar det väldigt lugnt och så finns det såna som mig. Nervositeten tar över hela förmågan att tänka klart och allt runtomkring går fel. I oktober 2013 cyklade jag till skolan för att skriva min första universitetsexamen någonsin, i matte. Någon mat hade jag inte fått i mig på grund av min nervositet och jag önskade att jag aldrig hade satt mig i denna sits, att plugga på universitet. Vad skulle hända om jag misslyckades?
Min nervositet verkade också ta över förmågan att cykla ordentligt, för när jag precis hade svängt in på skolans område cyklade jag över den enda isfläcken på mils avstånd och faller. Cykeln går sönder (efter 5 år är den fortfarande inte lagad) och jag får skrubbsår över benen. Jag ställde mig snabbt upp för att se hur många som hade sett mig. Det kändes som att hela Luleå var på skolan den dagen. Skamset släpade jag cykeln till tentamenssalen och skrev tentan i 5 långa timmar.
Några veckor senare ryktas det om att tentan är rättad, jag och mina kompisar öppnar upp våra studentsidor på nätet. Leenden sprids över deras läppar. På min sida över rättade tentor står det ett U. Vad betyder ett U? Det är en bokstav man helst inte vill se, U stod för underkänd fick jag förklarat. På min första tenta någonsin på universitetsnivå så misslyckades jag. Tankarna snurrade, jag skulle aldrig klara 5 år av civilingenjörsstudier. Jag ringde hem till mamma och pappa för att bekänna mig besegrad av denna fruktansvärda tenta. De skratta och försökte berätta att första tentan kuggade många på, det är inte hela världen för jag skulle få nya chanser att klara den. Jag fick höra att U inte står för underkänd utan underbar. I det läget blev jag istället förbannad på mina kära föräldrar, varför förstod de inte att detta var allvarligt? Jag gick hem, cykeln var ju inte att räkna med. Livet var inte underbart.
I november samma år klarade jag tentan efter mycket hårt plugg och livet lekte igen. Det dröjde dock inte länge till jag fick se det beryktade U:et igen, i januari 2014 satt jag där med ännu en underkänd tenta. Mitt humör blev svajigt och många sömnlösa nätter väntade. Det tog 2 år innan jag lyckades klara av den, spärrarna i huvudet satte stopp för mig vid varje försök. Det kändes som att jag kunde kursen så bra att jag kunde undervisa i den till slut. Känslan när jag insåg att jag äntligen hade klarat av tentan efter några försök var fantastisk. Jag kände mig oövervinnelig och självförtroendet jag fick märktes också på mina kommande betyg. Jag trodde äntligen på mig själv igen.
[/one_half]
[one_half_last padding=”0 20px 0 0″]
Efter 2,5 år av plugg gjorde jag min praktik i Aitik-gruvan och for sedan på utlandstermin till Island. Jag började fokusera på hur mycket jag hade lyckats med hittills under min utbildning och det var mycket.
Jag insåg hur mycket jag hade ägnat min tid åt att brytas ned av bokstaven U istället för att glädjas åt allt som hände runtomkring mig.
En civilingenjörsutbildning ska väl ändå vara utmanande?
Hur skulle det vara om jag gled igenom en utbildning utan att ha kämpat mig igenom långa kvällar med böcker framför mig?
Dessa studieår har ändå varit de bästa åren i mitt liv, aldrig har jag skrattat så mycket och känt mig så aktiv som under åren på universitetet. Så varför ska jag tryckas ned av några få motgångar?
Antalet lyckade tentor, erhållen kunskap och härliga vänner har ju blivit desto fler.
Kanske betydde U underbar ändå?
Jag gick äntligen in med inställningen att jag skulle klara av denna utbildning och under tiden skulle jag ha så roligt jag bara kunde. Jag har lyckats med detta och det hade jag inte klarat av utan några få förluster.
För en vecka sedan kom jag hem från mitt examensarbete i Uganda. Ingenting fungerade som i Sverige och instrument som behövdes för olika mätningar fanns inte eller var trasiga. Tack vare min förmåga att vägra ge upp fixade allt sig. Det gällde bara att vara idérik och flexibel. Resultatet kanske inte blev det bästa men det är ju också ett resultat. Det viktigaste var att se en ljusning istället för att gräva ned mig för långt i mörkret.
Att plugga på Luleå Tekniska Universitet är det bästa valet jag gjort och jag har vuxit otroligt mycket som människa. I juni i år tar jag examen från programmet Naturresursteknik med inriktning mot miljö och vatten, det är med lycka men också lite sorg som jag lämnar studielivet bakom mig. Lycka för den fantastiska tid och de underbara vänner jag fått men också sorg för att denna tid är över. Jag går in i arbetslivet med förväntan och viljan att kämpa för att lära mig mer.
Jag vet nu att U står för underbar och att man får fler chanser att lyckas, ett U har aldrig stått för misslyckande utan chansen att få lära sig något lite bättre.
……………………………………………………………………………………………………………
Anna Rost
Studerar Naturresursteknik – inriktning miljö och vatten
Luleå Tekniska Universitet, LTU
[one_half_last padding=”0 20px 0 0″]
[/one_half_last]
0 Comments