Deadlines, deadlines deadlines… & prokrastineringsekvationen

Deadlines. Det finns nog inget annat som kan göra mig så rastlös och obekväm som en stor deadline. Om det nu gäller en uppsats i en av mina kurser, en ansökan till ett utbyte eller att betala en faktura, skjuter jag helst upp allt till sista stunden. Att jag har den här dåliga vanan är ingen nyhet för mig, men nyligen blev det för första gången så pass jobbigt att jag verkligen kände att jag behövde göra något åt detta.

Som jag har berättat tidigare är planen att jag till hösten åker på utbyte till Frankrike, och nu gäller det att skicka iväg min ansökan till värduniversitetet. Intyg ska fixas, professorer ska skriva under rekommendationer och personliga brev ska skrivas… I mitt huvud blir det kortslutning när jag tänker på hur mycket jobb som är kvar innan jag har fått ihop allt som behövs.

Det här inlägget ska inte bara handla om hur dålig jag kan vara på att ta tag i saker, utan jag tänkte diskutera hur jag lyckades vända på det denna gång (vi får se om den här trenden kommer att fortsätta nu…). Jag är nämligen så trött på att jag skjuter upp så många saker på grund av en obekväm känsla. Jag vet ju att jag kommer att må bättre när jag väl har gjort det jag ska, så vad är det som stoppar mig?

För att förstå det lite bättre letade jag upp några vetenskapliga artiklar om ångest kopplad till prokrastinering. Denna artikel nämner fem olika former av ångest man kan känna inför en uppgift eller deadline som gör att man skjuter upp saker och ting. Det som jag kände igen mig själv i var att man känner sig orolig för en liten del av det totala projektet som gör att man bara stelnar till helt och inte ens börjar. För min egen del var det att jag behövde hitta kurser jag vill läsa i Frankrike (och få dem att bli godkända av min lärare) innan jag kunde komplettera resten av min ansökan.

Jag hade alltså inte ångest över att åka på utbyte i sig, utan bara en liten del som blockerade resten. Typiskt!

Det behöver inte alltid vara ångest som gör att man prokrastinerar. Ibland hittar man helt enkelt ingen motivation till att göra jobbiga saker. I boken Dansa på deadline av Alexander Rozental och Lina Wennersten läste jag en formel (du förstår säker att det värmde mitt ingenjörshjärta) som beskriver hur motivation uppstår och vad som kan påverka motivationen. Formeln heter ”prokrastineringsekvationen” och ser ut såhär:

Med förväntan menas hur mycket du tror på din egen förmåga till att klara uppgiften. Värdet står för hur mycket du kommer att få ut ur arbetet och impulsivitet tyder på hur lätt distraherad eller hur lite tålamod du har inför uppgiften. Sist innebär tiden hur långt i framtiden du kommer att se resultat från din ansträngning. Det kan vara bra att fråga dig själv vilken av de här faktorer det är som begränsar din motivation nästa gång du känner att du inte kan hitta drivkraft till att börja med något jobbigt. När det gäller min ansökan till utbytet som jag beskrev ovan var det förväntan som var den begränsande faktorn. Jag var inte säker på att jag skulle hitta kurser som jag fick läsa eller som jag kunde tillgodoräkna på LTH.

Att förstå varför man gör något (eller i detta fall, varför man inte gör något) är viktigt om det är något man vill ändra på. Det känns ganska skönt att jag förstår mig själv lite bättre nu och att jag har fått insikten att inte hela ansökan kändes jobbig utan bara den här delen gällande kurserna. Förståelse i sig kommer ju inte aktivt ge någon förändring, så därför kontaktade jag min koordinator och berättade för henne att jag kände mig stressad. Hon var väldigt trevlig och hjälpte mig att få bra översikt över det sista jag behövde fixa innan mina kurser kunde bli godkända.

Mitt tips är alltså:

1. Testa formeln
2. Nå ut till någon i din omgivning som redan har gjort det du håller på med eller som kan hjälpa dig lista ut nästa steg. Att bara prata av dig vad som känns jobbigt eller berätta om hur en viss process ska gå till kan verkligen kännas som en lättnad.
3. Bara sätt igång ;-) 

Jag är nyfiken till att höra om du har samma ovana som jag? Brukade du ha ovanan men har du lyckats hantera den på ett bra sätt nu? Har du andra tips?