Jag ska nu ta med er till en plats som jag brinner för, en kall plats som inte får blir varmare. Som inte får brinna mer. Min hjärteplats. Svalbard.
Tänk er att ni befinner er på en båt. En båt som sakta far fram kring Svalbards landskap i Arktis. Klockan är fem på morgonen när vi tillsammans just har fått ögonkontakt med en isbjörnshona. Hon vandrar på ett isflak bredvid vår gemensamma båt, tillsammans med sina två ungar. Det är vår här uppe och vi har precis sett solen för första gången sedan den försvann i höstas. Försvann bakom horisonten och lämnade Arktis under vintern.
Tänk er samtidigt att vi precis nåtts av nyheten att Arktis, och även Antarktis samma år, precis slagit sitt andra värmerekord. Även detta år. Att vi nu sitter i en båt i en flod av vatten där vi får två år sedan kunde stå ovanpå en glaciär. När vi åkte upp hit i år såg vi en båt med skylten oljesanering på. Vi vet samtidigt att det finns företag som ville borra efter olja i Arktis. Att det finns företag som ser ekonomiska fördelar med glaciärsmältningen. Det frigör områden där de kan borra efter olja och att göra en stor ekonomisk vinst. Och det frigör fraktvägar mellan Europa och Asien.
Det är därför jag aldrig kommer kunna arbeta i en industri som tidigare tjänat stora summor på att exploatera naturresurser. Det är därför jag måste skaffa mig kemitekniska kunskaper för att utveckla teknik som kan brukas utan att exploatera naturens resurser.
På de arktiska stränderna ser vi svarta klumpar av råolja som flutit iland. Råolja som, om den inte läckt ut i naturen och ytterligare förorenat vår miljö, istället förbränts. Där hade den istället bidragit till den stigande globala medeltemperaturen och därmed svårigheter att uppnå våra gemensamma klimatmål.
Vi är en liten pixel i ett enormt landskap. Ett landskap av massiva, nästintill ändlösa isberg. Blåisen har format isbergen och glaciärerna runt om oss. Denna is är inte livlöst transparent. Den är djupt, hårt, mörkt turkos. Bottenlös. Tankarna slappnar av här, utav tonens kraftfullt sammanpressade iskristaller. De som tillsammans med isbjörnshonan och hennes två ungar bredvid oss i båten snart kommer att försvinna.
En del i att arbeta för att stoppa klimatkrisen är också skaffa sig kunskap för att bidra till de tekniska lösningarna. Att arbeta för att stoppa klimatkrisen är att påverka politiker till beslutsfattande som påverkar både individen och industrin. Det är att bli den politikern själv. Det är att jobba på samhällsnivå i besluten för klimaträttvisa. Det är att förstå psykologin bakom människors beslut. Det är att drastiskt stoppa din egen konsumtion, för att de rikaste 10 % i världen står för hälften av alla koldioxidutsläpp i världen. Att arbeta för klimatkrisen är också att utbilda dig till ingenjör för att bidra till de tekniska framstegen som kan vara del i lösningen på klimatkrisen. Kan vi helt ställa och arbetar inom de planetära gränserna?
Teknikinnovation är en pusselbit på vägen framåt i klimatkrisen.
…Visst är det häftigt att kunna bidra till denna resa?
0 Comments