.
I april 2013 kunde man läsa i bland annat annat Sydsvenskan att det 2012 hade utexaminerats totalt fyra kemilärare med behörighet för högstadiet i hela Sverige. I HELA SVERIGE! För mig med ett enormt kemiintresse är det här helt absurt – jag kan inte förstå att det finns så få människor i vårt land som vill undervisa i ett ämne som är så pass roligt.
Med en mamma som jobbar i skolvärlden har jag förstått att det är en markant skillnad på mängden behöriga lärare i naturvetenskap och behöriga lärare i samhällsvetenskap och språk. Jag tror att en bidragande orsak till detta är civilingenjörsutbildningarna – utbildningarna omfattar lika många högskolepoäng men löneutvecklingen är långt ifrån densamma. Jag själv är en bidragande faktor till den lärarbrist Sverige lider av. Jag har många gånger tänkt att läraryrket hade varit spännande men jag tror att jag hade tyckt att det blev för enformigt efter ett tag. Jag kan dessutom erkänna att den usla löneutvecklingen har varit en bidragande faktor. Men kanske läser jag lite pedagogik efter att jag har tagit ut min examen – man kan ju alltid undervisa på deltid eller under vissa perioder.
Det som jag tror förbryllar många kemister är hur kommer det sig att kemi är ett ämne som tilltalar så pass få? En av de i särklass bästa föreläsare jag har haft, professor Ulf Ellervik, har berättat (om det var i sitt sommarprat – minns inte riktigt) att det hade gjorts studier på vad som fångade högstadieelevers intresse allra mest samt vilka skolämnen de tyckte var roligast. Mycket av det som hamnade på intresselistans topp 10 var rena tillämpningar av kemi – medan kemi som skolämne hamnade i botten.
Svenska tonåringar tycker alltså att kemi är intressant – så länge det är mer vardagsanpassat. Och jag kan förstå dem. Mitt 14-åriga jag tyckte inte heller att periodiska systemet eller skillnaden mellan syror och baser var särskilt intressant. Och kolla på mig idag. Nu pluggar jag till civilingenjör i bioteknik och har skrapat ihop en hel del högskolepoäng i kemi. 14-åriga Kristina hade inte riktigt förstått vad 21-åriga Kristina sysslar med.
Kemi finns överallt. Du är kemi. Den enhet du läser detta ifrån är kemi. Dina kläder är kemi. Men som konsekvens av obehöriga lärare får allt färre upp ögonen för detta fascinerande ämne. Detta leder till stor okunskap i vårt samhälle och många olyckor på arbetsplatser landet över hade kunnat förhindras om man hade lite koll på grundläggande kemi.
På dagens föreläsning i miljökemi diskuterades bland annat kopplingen mellan arbetsplatsolyckor och bristande kunskap i kemi. Vår föreläsare påminde oss om att jag och mina kursare tillhör den grupp människor i Sverige som har allra mest kemikunskaper. För att poängtera det lite extra visade han en artikel som en av hans kollegor på Centrum för analys och syntes hade skrivit på skoj. Alla i föreläsningssalen skrattade direkt åt tanken på att någon skulle ta den på så stort allvar. Jag ställde mig dock frågan hur många procent av Sveriges befolkning som hade förstått haken med artikeln direkt? Hur lång tid tog det för dig som läser detta att förstå varför vi skrattade?
BEWARE OF DIHYDROMONOXIDE (DHMO)
Recent reports have drawn the attention to a chemical that should be handled with the outmost care. The name of the chemical is dihydromonoxide, abbreviated DHMO, a deceptively tasteless and odourless chemical that yearly kills thousands of men, women and especially children. DHMO is used in enormous quantities by the chemical industry, for instance in nuclear power plants, and its use as an additive during the preparation of so called junk food has been demonstrated. The presence of high concentrations of DHMO in tumours has recently been reported. In addition, DHMO is a main component of acid rain and the large amounts of DHMO in our atmosphere makes a significant contribution to the greenhouse effect. Military sources have revealed that thousands of metric tons of DHMO are distributed through special underground tube systems, to, among others, secret weapon research plants.
–
Jag har många gånger funderat på ett liknande scenario: Hur många som hade reagerat om jag hade sprungit in på ett sjukhus och skrikit ”Hjälp, jag har råkat få i mig några milliliter divätemonoxid!”. Jag själv hade ju bara ryckt på axlarna om jag hade hört någon ropa något liknande, men jag tror att ganska många hade börjat agera utifrån att jag hade fått i mig något som är farligt att få i sig i en så pass liten volym.
Om någon högstadielärare som undervisar i kemi mot all förmodan skulle läsa det här är mitt tips till denne att införa mer vardagskemi i undervisningen. Förenkla vad som sker i kroppen när vi äter eller är kära. Väck intresse innan det är för sent.
Kristina
0 Comments