Frekventa Womengineer.org-besökare känner säkert igen att vi för en tid sedan lanserade olika personas. Syftet med dessa är att visa på att man inte behöver vara på ett visst sätt för att passa som ingenjör. Jag tror stenhårt på att en organisation fungerar som allra bäst om teamet består av människor med olika bakgrund, personligheter och så vidare.
När vi lanserade dessa olika personas insåg jag ganska snabbt att jag är en typisk Flitiga Fia. Att plugga vidare efter gymnasiet har alltid varit en självklarhet för mig. Under min uppväxt har jag fått höra x antal historier om mina föräldrars, men även andra släktingars, universitetstid. Som tioåringar planerade jag och en barndomsvän till och med hur vi skulle plugga vidare tillsammans i samma stad (Uppsala – precis som våra föräldrar hade gjort tillsammans). I våra planer ingick även vilken nation vi skulle gå med i.
Det som var min största barriär skiljer sig dock en aning från vad som presenteras för “mitt” persona. Jag hade aldrig någon rädsla för att något skulle bli för svårt och tyckte inte heller att ingenjörsyrket var osexigt (svårt att tycka det om något man knappt visste vad det innebar). För min del var istället det största hindret mellan mig och en ingenjörsexamen det faktum att jag kunde bli vad som helst.
Under min grundskole- och gymnasietid levde jag lite efter det något klyschiga mantrat att jag inte ville stänga några dörrar. Eftersom att jag inte hade någon aning om vad jag ville göra efter gymnasiet var mitt resonemang att det var bäst att hålla alla dörrar öppna så att jag kunde bli vad som helst sen. Åtminstone vad som helst i teorin – betygen skulle ju såklart också räcka till. Att som 19-åring veta att man kan plugga vad som helst är både en välsignelse och en förbannelse. Att veta att det bara är fantasin som sätter gränser för vad man ska göra i framtiden kan vara en ofantlig trygghet.
För mig blev det dock tvärtom. Så länge som jag kan minnas har jag alltid haft en släng av beslutsångest vilket gjorde att oändligt många valmöjligheter istället blev en stressfaktor. Under en period hade jag så svårt för att bestämma mig att jag var nära att ge upp allt vad eftergymnasial utbildning hette.
Med facit i hand tror jag att mitt problem till stor del grundade sig i att jag inte funderat på vad jag var intresserad av och vilka “kriterier” jag hade på mitt framtida yrke. Istället la jag alldeles för stor vikt vid de oändligt många valmöjligheter jag hade. När jag väl lyckats klura ut att jag var intresserad av biokemi och ville ha ett yrke som:
1. Innebar att jag fick möjlighet att hjälpa människor och på något sätt bidra till ett bättre samhälle!
2. Inte var inom vården (min erfarenhet var vid tidpunkten för mitt högskoleval att så fort man sa att man ville hjälpa andra människor var att folk direkt frågade “men ska du inte bli läkare/sjuksköterska/godtyckligt annat vårdyrke?”)
Lyckligtvis lyckades jag ta mig över den barriär som stod mellan mig och en ingenjörsexamen. Tack vare att jag hade fantastiska förebilder i min närhet (om vikten av förebilder skrev Isabella förra veckan) lyckades jag inse att en ingenjörsutbildning var en perfekt matchning för Flitiga Fia Kristina!
0 Comments