Om en av de konstigaste helgerna i mitt liv…

Som jag tidigare hintat om vankades det Skiphte under den helg vi precis lämnat bakom oss. För er som inte är bekanta med termen Skiphte kan det kortfattat beskrivas som en Nollning – fast för sektionens funktionärer. Som Styrelse får man dubbelt mycket Skiphte – ett dygn tillsammans med bara Styrelsen och ett dygn med övriga funktionärer.

Styrelseskiphtet inleddes egentligen redan en vecka innan denna helg med att alla styrelseledamöter fick varsin bit papper hemskickad till sig. Bitarna pusslades ihop och det visade sig att varje bit utgav en del av brevet nedan. Brevet innehöll instruktioner från Prøvningskommittén (PK, även känd som Styrelsen 2014) som informerade oss om vad vi skulle packa med oss samt var och när vi skulle infinna oss i sektionens uppehållsrum Gallien iklädda temaenliga (temat var “Antartical meets tropical“) utstyrslar. Vi klädde ut oss till vattenmolekyler – någon som kan lista ut hur vi kopplade det till temat?

Det här kan vara den satsigaste inbjudan jag någonsin fått.

Tio i tolv på fredagen, eller sju minuter i tolv för att vara exakt, möttes vi av PK i Gallien. Det var dags för inspektion av packning och konfiskering av mobiltelefoner, plånböcker och andra förnödenheter. I utbyte mot det vi lämnade ifrån oss fick vi en gammal iPhone som endast kunde användas till för att ta emot instruktioner på de uppdrag vi skulle utföra under eftermiddagen.

Först bar det av till sektionens Inspector (Inspector = vuxenkompis på sektionen) som berättade lite om Inspectorns roll på sektionen och vi fick även chansen att presentera oss för honom. Efter ett besök på sisådär en kvart, 20 minuter, fick vi ett sms med instruktionen att gå tillbaka till Gallien för att inta vår matlåda innehållande max 600 kcal. En kombination av stress (vi visste ju inte hur lång tid vi fick äta) och att ha en stor del av sektionens medlemmar iaktta vårt matintag resulterade i att en kall matlåda (vem har tid att micra?) intogs på under fem minuter. Därefter bar det av till Kårhuset för att bekanta oss med heltidarna på kåren.

Vidare instruktioner informerade oss om att nästa plats att besöka var Stadsparken. För er som inte vet vad detta är för park kan jag berätta att det är en av de mest studentikosa platser i Lund – här samlas nämligen alldeles för många personer för att inta alldeles för mycket alkoholhaltiga drycker på Siste april/Valborg. Efter ett misslyckat försök att fjäska till sig en gratis bussfärd bar det av ner mot parken där vi ägnade en dryg timme åt att leta upp den mat som PK hade gömt åt oss. En timme kan ju tyckas vara ganska lång tid att lägga på att leta upp lite mat, men att “där gräset växer” är den mest specifika ledtråd man har fått när man ska leta mat i en PARK förklarar kanske bristen på effektivitet.

Matletaruppdraget klarades tillslut av, och avlöstes av ett uppdrag som gick ut på att skapa instrument av de ting vi hade fått ta med oss. Det slutade i maracas gjorda av det orangea ägget i ett kinderägg fyllt med ris, en konservburks-gurka och en “trumma”. Vad instrumenten skulle användas till var till en början oklart men efter ett “pling” från telefonen fick vi klart för oss att en 5 minuter musikal skulle framföras för de som skulle åka buss mot Lomma och Bjärred. Att framföra vår musikal var lättare sagt än gjort, men efter drygt 30 minuters idé-spånande framförde vi vårt resultat.

Musikalen följdes av en snabb påfyllning av energidepåerna på ett ställe med “summan 18” (alltså Seven-eleven) där vi även fick ett Jojo-kort och instruktioner att ta första bästa Pågatåg till Dösjebro. En oväntad incident på Lund C resulterade i en halvtimme senare ankomst till det vi trodde var slutet på vår färd. Eller åtminstone till den plats vi trodde att PK skulle möta upp oss med varma bilar och mat. Men icke.

Väl i Dösjebro möttes vi av nya instruktioner. Det var dags att dra på sig de reflexvästar vi fått på Seven-eleven, ta fram medhavd karta och kompass och leta upp väg 104 för att promenera längs med den i nordvästlig riktigt. Man kan ju tycka att lokaliseringen av en väg är något som en grupp på 10 teknologer, varav två med orienteringsvana, bör klara av på ganska kort tid. Men nej. Efter en dryg timmes irrande i Dösjebro hittade vi tillslut 104:an och det var dags att börja promenera.

Och det var väl promenaden i januarimörkret som var den riktiga prövningen. Man kan ju tro att det i en grupp på tio, vid det här laget väldigt hungriga, teknologer kan komma fram ett eller annat oprovocerat utbrott. Som jag förstod det under (och efter) promenaden är syftet med det här att våra värsta sidor ska exponeras för de övriga i gruppen så att vi även är medvetna om varandras svagheter då vi kommer att jobba i en så tight grupp under året. Men istället för att rikta den uppkomna frustrationen mot varandra, riktade vi den mot våra företrädare.

Den prickade sträckan visar den del av vår färd som gjordes till fots.

Efter vad som kändes som flera mil senare (men som visade sig vara “bara” 7 km) anlände vi ÄNTLIGEN till scoutstugan där vi och Styrelsen 2014 skulle spendera natten. Agget mot våra företrädare försvann så fort vi såg att de hade förberett middag till oss, och vi hade en riktigt trevlig kväll med bastu, skitsnack och beer pong innan de flesta av oss däckade i våra sängar någon timme efter midnatt.

Så här glada var jag och Marika när vi var framme!

Det här var början på min berättelse om Skiphteshelgen. Del två kommer upp i slutet av denna vecka/i början av nästa.