Ända sedan jag var liten har jag törstat efter kunskap. I lågstadiet räknade jag talen i mattböckerna så snabbt jag bara kunde eftersom att jag var rädd att jag inte skulle hinna med att lära mig allt som stod i böckerna. Låg- och mellanstadiet rullade på och jag kom till högstadiet. Under denna period insåg jag att matematik och naturvetenskap var något som jag var väldigt intresserad av vilket gjorde att jag, när det var dags för gymnasieval, sökte det naturvetenskapliga programmet.
Gymnasietiden var en riktig game changer för mig. Jag gick från att inte ha någon som helst aning om vad jag ville göra med mitt liv till att ha en någorlunda uppfattning av vad jag tyckte var intressant – kemi.
Ung och dum som jag var, var jag vid tidpunkten för min student rätt så övertygad om att jag kunde allt som fanns att kunna inom kemi. Min rätt så skeva världsbild fallerade ungefär fem minuter in på den fuskföreläsning som jag och mina kursare fick ta del av under vår första vecka på LTH.
Nu, ungefär en termin in på min specialisering, är jag bara mer och mer övertygad om att jag bara kan en bråkdel av allt som finns att lära sig om proteiner. Och för en gångs skull är jag faktiskt ganska nöjd med att jag inte kan allt – för det innebär att jag har så ofantligt mycket kvar att lära mig!
0 Comments