Ett steg närmre målet

Idag möttes jag och mina fellow Womengineers av nyheten att antagningarna för höstterminen 2o16 har slagit rekord med avseende på hur många tjejer som sökt en civilingenjörsutbildning. När jag såg länken till artikeln på Ny Tekniks hemsida blev jag alldeles varm i kroppen av lycka och jag kände mig lite stolt när jag insåg att det faktiskt finns en sannolikhet att jag kan ha inspirerat någon därute till att söka sin drömutbildning på en teknisk högskola.

Även om den totala statistiken går i rätt riktning, skiljer det sig fortfarande enormt mycket mellan de olika programmen. Kollar man på min sektion, Kemi- och biotekniksektionen, är det ganska jämnt fördelat mellan könen. Bioteknikprogrammet lockar till och med fler tjejer än killar! Kollar man på min sektions syskonsektion, ekosystemtekniksektionen, tippar det över åt andra hållet och sneglar man söder ut på campus och går in i E-huset (där data och elektro håller till) är sannolikheten att stöta på en tjej betydligt lägre än vad den är på mitt andra hem (alltså Kemicentrum).

Där tycker jag att högstadie- och gymnasieskolorna har ett otroligt stort ansvar. Vi på Womengineer sprider vårt budskap och ordnar IGE-day, men skolorna måste börja inspirera på riktigt.

Högstadielärare: uppmana era tjejer att tro på sig själva och att våga ta sig an utmaningar. I min högstadieklass var vi femton tjejer. Jag var den enda som sökte ett naturvetenskapligt eller tekniskt gymnasieprogram. Det fanns flera tjejer som funderade på att gå samma väg som jag, men valde bort det för att de var rädda för att matten skulle bli för svår. Jag valde att utmana mig själv, mycket tack vare mina föräldrar som trodde att jag skulle klara av det innan jag själv började tro på mig. Lär era elever att teknik kan innebära så mycket mer än att lära sig om broars hållfasthet – berätta istället om de tekniska tillämpningarna av de klassiskt naturvetenskapliga ämnena kemi, biologi och fysik.

Kristina 14 bast trodde nog inte att hon skulle plugga till civilingenjör (något hon för övrigt inte visste vad det var), men ändå hamnade hon på LTH tack vare pepp från föräldrar och inspirerande gymnasielärare.

Precis som för högstadiet tycker jag att även gymnasielärare måste bli bättre på att lära sina elever att tillämpa naturvetenskap tekniskt. Självklart är det viktigt att veta hur en cell är uppbyggd om man tänker sig att jobba med livsmedel eller läkemedel i framtiden, men det är minst lika viktigt att man får ett hum om vad man kan göra när man väl känner till att den mikroorganismen kan manipuleras att göra det man vill.

Jag tror också att det är viktigt att man på de tekniska och naturvetenskapliga programmen får lära sig mer om teknik. Precis som att väldigt få snappar upp intresset för kemi på sin fritid (jag är där jag är idag tack vare en fantastisk kemi- och biologilärare som jag hade i gymnasiet), tror jag att få också får ett intresse för programmering på sin fritid. Framförallt tror jag att tjejer påverkas av det eftersom att samhällets stereotyp av datorintresserad (tyvärr) är en man.

På min gymnasieskola skulle vi läsa 50 poäng av något estetiskt ämne under ettan. Hade det inte varit fantastiskt att lägga till en introduktionskurs i programmering. Det ger en också möjlighet att vara kreativ och skapa något – bara att det kanske är en hemsida istället för en målning av en fruktskål. Tänk hur många tjejer som skulle kunna få upp ögonen för den “delen” av teknik om man valde att göra så?

KTH:s rektor förväntar sig att Sverige kommer att närma sig en jämn fördelning mellan manliga och kvinnliga ingenjörer om tio år. Förhoppningsvis kan vi på Womengineer bidra till att det går ännu snabbare.