Jag har skrivsvårigheter den här dagen. Orden vill inte finnas till annat än för att uttrycka min frustration. Hjärnan går på högvarv men står ändå stilla. Vad skriva om? Vad skriva om? Tusentals bilder susar förbi i tankarna men jag kan inte fånga in en enda av dem. Eller, det är inte sant. Det finns bilder jag kan fånga in. De som jag tror är mindre intressanta för dig. De där bilderna som visar tillståndsekvationer, nollställen och poler, Nyquistkurvor och annat som jag har drömt om i natt, eftersom jag ägnat några dagar av veckan som gick till att repetera Reglerteknik I då jag läser Reglerteknik II i år.

Det blir så ibland. Ibland får vissa tankar få sväva fritt i huvudet medan andra måste fångas in och kontrolleras, så att de inte tappas bort. De som handlar om Nyquistkurvor och poler. De jag inte lyckas fånga in är de som antingen åker rakt ut genom alla kroppsöppningar eller komprimeras och göms bakom nollställena. De som komprimeras handlar ibland om ledsamheten över att inte ha tid över till nära och kära. Men de kan också vara de där guldminnena med desamma som jag aldrig skulle låta åka rakt ut ur huvudet genom öronen eller annan valfri kroppsöppning, någonsin.

Och det gör väl att jag står ut med att inte alltid ha tid. För jag vet att min familj och mina vänner vet att jag gör så gott det går. Det gör att ledsamheten inte omvandlas till skuldkänslor.

Dessutom, rätt som det är hoppar ett sån’t där komprimerat guldminne fram från ingenstans, precis när jag ska ta fram en tillståndsekvation. Det kan handla om den gången jag och mamma åkte båt i Göteborgs skärgård eller när jag och mitt gamla gymnasiegäng satt på golvet i en yttepytteliten lägenhet, drack vin och pratade om att vi precis tagit studenten och var på väg ut i verkligheten. När de minnena dyker upp, bara så där, sätts en guldkant på vardagen.

Nu vill jag inte att ni ska tro att livet som ingenjörsstudent bara handlar om att räkna och läsa böcker, eller att det är tråkigt att plugga. Men i vissa perioder är det svårt att prioritera annat än studierna. Som i övriga livet, misstänker jag. Därför är det otroligt viktigt att, när det är som mest att göra, tvinga in ett nytt guldminne bland alla de komprimerade som flyger omkring där i hjärnan. Bara för att komma ihåg att det finns en värld utanför studentlivet. Som i torsdags kväll, till exempel. Då var Sarah över. Vi lagade mat och tittade på film. Pratade om allt och inget. Och min hjärna lugnade sig för en stund, tankarna slutade susa förbi och jag fick perspektiv.

/ Tove

PS. Det jag pratar om ovan kan så klart orsaka stress. Du vet, när en vill hinna med tusen saker men bara hinner med en (att plugga). Och ska man lyssna på Kelly McGonigal gjorde jag rätt (woho!) i torsdags när jag umgicks med Sarah. En stressad kropp mår bra att att umgås med nära och kära. Lyssna på resten av talet, det är väldigt ögonöppnande!

Sofie skrev förresten ned några pluggtips att ta till sig när man känner sig stressad. Läs :) DS.

PPS. Har ni sett Matt Damons ice bucket challenge? Jag älskar när kändisar utnyttjar sin position till att göra något bra! (Och roligt.)

I Sverige spolar vi ju för övrigt toaletterna med dricksvatten, så hade Matt varit mer kräsmagad hade han kunnat åka hit för att spela in filmen. Han hade kunnat få bo hos mig! (Fast det är ju rätt idiotiskt att spola en toalett med dricksvatten å andra sidan…) DS.


1 Comment

Gasque vs Nobelfest – vad är roligast? · september 11, 2014 at 5:02 f m

[…] jag tror liksom inte att mina ge-tiggaren-en-femkrona-om-jag-har-någon-på-mig-handlingar eller djupa bloggtexter räcker till för någondera av […]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.