Tacksamhet

Det finns människor runt omkring mig som jag förundras över. Som jag är så imponerad av ibland att jag skulle vilja ordna en enda stor tackfest för att de finns och låter mig inspireras av dem. De är inte nödvändigtvis mina närmaste vänner. Några av dem är gamla arbetskamrater. Andra är gamla vänner som numera, tyvärr, blivit bekanta. Ytterligare några är sådana som aldrig blivit mer än just bekanta. Vissa är faktiskt mina bästa vänner.

Oavsett hur nära eller långt ifrån jag står dem så har de en sak gemensamt. De har alla lärt mig något. De har alla gett mig något att sträva efter själv. Jag har sett en egenskap i dem som jag själv vill ha.

Där finns killen som alltid lyser upp så fort han träffar någon. Oavsett vem det är så är han genuint glad över mötet.

Där finns tjejen som tänker så logiskt och resonerar så bra att jag alltid vill lyssna på vad hon ska säga.

Där finns kursaren med ett hjärta av guld och med en sådan integritet att jag förundras.

Där finns de två som, trots att de knappt kände mig, bestämde sig för att få mig att skratta när jag kände för det som minst. Och lyckades.

Där finns de som aldrig dömer.

Där finns hon med stenhård vilja, hon som aldrig låter sig slås ned.

Och personerna här ovan är bara exempel ur en mängd andra med beundransvärda egenskaper. Skulle man sätta ihop alla dessa människors egenskaper så skulle man få en supermänniska med motsägelsefulla sidor. Ödmjuk, men med okrossbar. Barnsligt impulsiv, men vuxet eftertänksam. Visst går det att kombinera men det är en svår balansgång.

Ändå vill jag så gärna ha dessa egenskaper. Jag strävar efter dem.

Ibland så lyckas jag. Ibland så förlorar jag kontrollen och faller tillbaka i gamla vanor. Men det är väl den kombinationen som gör mig till mig. Som gör mig mänsklig.

Jag vill säga tack till alla som inspirerar mig.

/Tove

Källa