Svar på bossighetskommentarer och andra tankar

Jag fick några ovanligt långa kommentarer på mitt förra inlägg, “Säg till om jag är bossig…” Det var väldigt roligt, dels för att det var så många kloka tankar som kom upp och dels för att folk uppfattade texten på ett annat sätt än vad jag tänkt. Så jag tänkte följa upp det inlägget med ett nytt. Vi kan väl börja med att konstatera vad jag faktiskt skrev i det förra inlägget.

1. Jag döpte inlägget till “Säg till om jag är bossig…”

2. Jag konstaterar att ingenjörsprogram innehåller många projektarbeten.

3. Jag konstaterar att jag nog kan uppfattas som bossig i ett projektarbete.

4. Jag räknar upp ett antal situationer då jag känner mig bossig. Situationerna handlar främst om då jag känner att någon (jag) måste föreslå vad andra ska göra.

5. Jag konstaterar att folk brukar uppskatta mig bossighet.

6. Jag lägger in en bild på Miranda Priestly, ni vet, helveteschefen från filmen Djävulen bär Prada. Ett misstag eftersom jag tror att många uppfattade inlägget mer negativt än vad som var tänkt, på grund av den bilden.

Så vad handlade kommentarerna om?

Astrid: “Vad försöker du egentligen säga med detta inlägget Tove? Det låter som att du försöker säga att det är dåligt att vara ”Bossig” och ta på sig ledarroll trotts att du får positiv kritik på det?
Jag kunde bara tänka på detta inlägget: http://comequickbringfireextinguisher.tumblr.com/post/111893121405/blackgirlsinlove-infernumequinomi“

Bra fråga. Jag försökte förmedla hur jag känner att jag “tar över” i vissa situationer och att det i slutändan ofta uppskattas. Men jag skrev ju också att jag tycker att det bästa alternativet för att få något gjort är att lyckas motivera andra till att göra saker, inte att säga åt dem vad de ska göra. Och det är anledningen till att jag döpte inlägget till “Säg till om jag är bossig…” (vilket kan ha gett texten det “dåliga” intrycket som du pratar om). För mig betyder ordet bossig att en säger åt andra vad de ska göra, istället för att motivera dem till att ta egna initiativ.

EngineerInpink: “Hade en föreläsare på Chalmers som kallade grupparbeten för tvångssocialverksamhet och det hade han ju rätt i.
Har jag en svag/velig/mesig projektledare eller chef blir jag också rätt bossig eftersom jag blir så irriterad när inget händer.”

Precis så! Samma känsla för mig :)

Elin: “Jag brukade tänka på samma sätt, att jag alltid bossade runt folk i arbeten och projektgrupper, och att det alltid var negativt. Sedan fick jag veta att de allra flesta uppskattar det otroligt mycket, att det är någon som tar initiativet. För mig handlar det om att ha självinsikt, att vara medveten om hur man fungerar i en grupp och reflektera över det. Jag tar ledarrollen i en grupp om ingen annan gör det, för jag vet hur ett oplanerat projekt brukar sluta: allt skjuts upp och görs halv-assed dagen innan deadline. Medvetenheten gör det lättare att hantera de situationer där även andra har ”ledar-läggningen”. Jag håller med Astrid att du använder ”bossig” som ett negativ, och jag tror det är sjukt vanligt för tjejer. Det är inte negativt, det är en del av ens personlighet och kan nyttjas hur bra som helst om man är medveten om det och gör det bästa av det. De i en grupp som generellt tycker att man lägger för mycket tid på planering är de som tackar en mest av alla i slutändan, att man faktiskt såg till att planera ordentligt från start. Du vet om det, så du tar det extra steget och ser till att det blir gjort. Det är inte att vara bossig, det är att vara en chef, en ledare, en boss! Miranda Priestly kanske inte är en förebild över hur man bör hantera medarbetare och folk i allmänhet, men hon är en sjukt bra förebild för att hon är en mäktig kvinna som inte är rädd för att ta en ledarroll. Det är inte fult att ta en ledarroll, det är inte dåligt att ”vara bossig”, bara man gör det på ett omtänksamt sätt. You go girl, äg att du bossar i dina projektgrupper, och att du bossar jävligt bra! :D”

Jag håller med om att “bossig” inte alls är negativt och jag blir så himla glad över att läsa om hur du tar ledarrollen och funderar kring det! När jag skrev inlägget tänkte jag inte på att min användning av ordet “bossig” kunde uppfattas som negativ. Men med tanke på rubrik- och bildsättning så förstår jag att det kan ha blivit så. Min uppfattning av ordet bossig är att det innebär att man säger åt andra vad som ska göras, istället för att motivera dem till att ta egna initiativ. Och då tycker jag att det senare alternativet är bättre än det förra. Därmed inte sagt att bossighetsegenskapen inte är himla bra. En bra ledare måste kunna peka med hela handen och inte vara rädd för att fördela arbetsuppgifter när det krävs. Men en bra ledare måste kunna motivera minst lika mycket (därför tycker jag inte att Miranda Priestly tar en ledarroll. Hon är bara en chef). Så, när jag varit i grupparbeten och känt att jag varit tvungen att föreslå att någon tar på sig en uppgift har jag faktiskt känt det som ett misslyckande. För att jag inte kunnat motivera personer till att ta på sig saker självmant. Och lycka till med framtiden, Elin! Det känns som om du kommer kunna bli en riktigt bra ledare :)

Marie: “Oh, det här är ett intressant område… Så lätt att tjejer hamnar i fel tankebanor här. Jag gör det jämnt och jag blir alltid så. himla. frustrerad! Man vill och kan och behöver vara boss men man vill inte vara bossig. Jag upptäckte nyligen att arbetslivet tyvärr funkar precis som studielivet på den här fronten. Jag hade liksom en inbillning att arbetslivet inte gav utrymme för folk att göra lite som de känner, som det ofta är i skolan. Där har ju tex alla olika betygsambitioner och man blev ofta ihopföst med ett gäng som ville åt olika håll. Grejen är att det är exakt samma sak i arbetslivet! Jag är fortfarande förvånad! Alla borde väl vilja, eller åtminstone vara tvungna, att dra åt samma håll? Att gå till jobbet och göra sitt jobb är liksom inte valfritt. Man får ju betalt för att göra det! Men så är det alltså inte. 

Min poäng är att tjejer bara måste släppa oron kring att vara bossiga och ge sig själva en break när de kliver fram och är chefer. Skulle man visa sig ha taskig självinsikt och suga i sin ledarroll så trillar man förmodligen ner från den där pallen till slut. Men gör inte misstaget att inte ta för dig för att du förväxlar bossighet med boss! Heja!”

Åh, vad jag gillar den här kommentaren! Speciellt meningen “Man vill och kan och behöver vara boss men man vill inte vara bossig“. Den säger precis som jag känner. Jag leder gärna människor (är boss), men jag vill bara styra över dem (vara bossig) när det är absolut nödvändigt. Himla klok kommentar, hela alltihop.

Förresten: Tjejer måste våga vara bossiga! har kommit upp i nästan alla kommentarer ovan. Vilket är en väldigt klok och viktig tanke, men jag förstår inte hur många bara antagit att mina tankar kring bossighet grundar sig i en osäkerhet som kommer från att jag är kvinna. En gång i tiden så hade jag problem med att säga åt andra vad de skulle göra, absolut. Vilket kan ha haft att göra med att jag är tjej. Idag har jag inte problem med att säga åt andra vad de ska göra. Jag har problem med tillfällen då jag måste säga åt andra vad de ska göra eftersom egna initiativtaganden saknas.

Men som tips till er som idag gärna vill ta en ledarroll men tvekar eftersom ni inte vill verka bossiga: Kör! Kliv upp och visa vad ni går för! Det är sjukt uppskattat när någon tar en tydlig ledarroll. Ingen kommer att tycka det är jobbigt att bli tillsagd vad som ska göras, så länge det görs på ett omtänksamt sätt (som Elin skrev ovan). Och det behövs fler kvinnliga ledare i Sverige. 2013 leddes 16 av 231 börsnoterade företag av kvinnor.

Här är några inspirationsbilder, kvinnodagen till ära.

Sheryl Sandberg, COO vid Facebook

Amy Poehler, en av världens roligaste, och mest inspirerande, människor!

/ Tove