Jag planterade om några blommor i fredags. Det var min första lediga ensam-hemma-och pyssla-om-mig-själv-kväll på ett bra tag och jag planterade om blommor. Det var faktiskt väldigt trevligt.
Jag gjorde något annat än att plantera blommor också. Jag tittade på Monica Lewinskys tal, ni vet det första officiella hon har gett. Typ någonsin. För er som kanske inte riktigt var med när hon blev känd: Hon var internen som hade en affär med Bill Clinton, när han var president i USA. Under ett dygn gick hon från att vara okänd till att, i mångas ögon, vara kvinnan som drog ned USA:s president i smutsen. Som om det inte var nog blev många väldigt privata detaljer om hennes och Clintons sexliv väldigt kända i samma veva. Monica säger själv att en av anledningarna till att hon fortfarande lever idag är att hon hade ett bra skyddsnät av familj och vänner.
Se på talet nedan. Det är bland de viktigaste tal jag har hört på länge.
Varför är då detta tal så viktigt? För att vi människor återupprepar Monicas historia, igen och igen och igen. Jag tror inte att någon som har hört Monicas tal inte tänker: “Fy fan, jag ska aldrig delta i nätmobbning”. Sedan går de i alla fall ut och, inte vet jag, tittar på nakenbilder av kändisar. Skriver förhatliga kommentarer på bloggar. Gillar en sida på Facebook som kanske heter något i stil med “Avgå minister XX”, där all politik som XX:s parti står för att hens fel och politikern själv förlöjligas. Vi ser på roliga klipp på youtube där människor gör bort sig själva (och här tänker jag inte ens länka för jag tror att många av er kan komma på både ett, två och tre klipp med människor som inte visste om att de blir filmade för att sedan förlöjligas på youtube).
Och vi ser inte oss själva i det vi gör. Vi ser inte att det är vi som är en del av den förhatliga mobben för, vadå, nakenbilderna/facebooksidan/youtubeklippet är ju redan uppe. Då skadar det väl inte att vi också tittar på det? Det är ju underhållande. Herregud, jag har ju gjort det själv. Jag har skrattat åt pinsamma klipp på youtube. Jag har skrattat åt bilder, som dykt upp i mitt feed på Facebook, på politiker som skämt ut sig (tänk Juholt). Och det är väl klart, lite måste alla få bjuda på sig och definitivt makthavare. Men var går gränsen? Finns det en gräns på internet?
Även om det bara är ett enda pinsamt klipp som är upplagt på dig på youtube, spelar det någon roll att det bara är ett klipp och inte hundra, eftersom det är miljoner människor som ser det där klippet?1 Som skrattar åt just dig?
Monicas tal var en påminnelse om vad som är privat och okej på internet. Och vad som borde vara privat och okej. Skillnaden mellan dessa två tillstånd är milsvid.
/Tove
1Eller för den delen, “bara” alla dina klasskamrater/arbetskompisar?
0 Comments