Det är det här med formuleringar. Jag brukar försöka vara ganska noga med sån’t. Hur jag uttrycker mig. I alla fall när jag är fly förbannad. För när jag är arg, då är det viktigt att folk vet varför jag är arg.
Vi pratade om det, jag och resten av min bokklubb när vi träffades förra veckan. (Visst har jag sagt att jag är med i en bokklubb?) Vi pratade om hur vi uttrycker oss när vi är arga. Några av dem var precis som jag, de försöker resonera lugnt och metodiskt.
Anledningen till att vi ens kom in på ämnet var att vi läste Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet).
Jag är kluven till boken. Men inte till Ellen Key. Hon var en imponerande kvinna!
Boken handlar om Ellen Keys brevskrivarromans med Urban von Feilitzen. Jag kan inte påstå att jag älskade den. Men jag kan däremot påstå att jag älskade vissa av formuleringarna.
Jag menar… språkbruket! Pratade folk så här i början av 1900-talet? Sa de “Du är kall som en abborre en pimplare fått upp en februaridag” istället för “Du är hjärtlös”?
Nu går jag inte runt och kallar folk för hjärtlösa (det brukar inte hjälpa ilskna situationer). Men skulle jag någonsin göra det… så ska jag istället säga att de är kalla som en abborrar en februaridag. Eller något annat snyggt.
För ska man förolämpa någon kan man väl i alla fall göra det med stil.
/Tove
0 Comments