För några år se’n på mitt sommarjobb:

Jag: “Jag var asförbannad igår, av ingen anledning alls. Hade vaknat på totalt fel sida.”

Min arbetskamrat: “Jaså? Det märkte jag inte.”

Eller, i måndags:

Jag: “Jag var ganska upprörd när vi pratade om xxx förra veckan. Jag vet inte om du märkte något?”

Kursare: “Nej, jag märkte inget alls.”

Av ovanstående exempel drar jag slutsatsen att jag ibland är ganska bra på att dölja när jag är på dåligt humör. Är jag upprörd eller har vaknat på dålig sida brukar jag försöka att inte låta det gå ut över andra (därmed inte sagt att jag inte säger ifrån. Jag brukar bara inte säga ifrån när känslorna är starkare än mitt logiska tänkande). Vid dessa tillfällen brukar den klassiska Fake it ’till you make it vara en ganska bra metod. Jag försöker helt enkelt vara glad, eller i alla fall inte sur, och hantera mina negativa känslorna när jag har tid och ork. Förslagsvis efter ett träningspass eller under en promenad.

Men ibland går det inte. Ibland, inte ofta, blir jag så frustrerad att jag har svårt att släppa de där negativa känslorna. Så var det för någon vecka se’n. Gissa om jag då blev mycket gladare när jag fick det här på posten:

Stipendier är en students bästa vän!

Stipendier är en students bästa vän!

 

Fredrika Bremer verkar vara en så’n där person som jag verkligen hade velat lära känna. Bland annat har hon kallats för den svenska kvinnorörelsens grundare. Hennes bok Hertha påstås ha bidragit till att ogifta kvinnor till slut kunde ansöka om att myndighetsförklaras (undrar om jag ska föreslå den till nästa bokklubb?)

Mer om Fredrika Bremer och stipendiestiftelsen kan ni läsa här och här. Och om Valborg Olander kan ni läsa här.

Och när jag får min första lön vet jag var jag ska donera pengar.

/Tove


0 Comments

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.