Tjena mittbena!

Nu är det lördag igen = helg och sol! Inget “sol i sinne, brun inne – Rudolf” här inte! Jag har hört att vädret i Svea Rike är fruktansvärt bra just nu, så jag hoppas att ni har tid att njuta av det. Förra helgen var jag och vandrade i nordöstra Kalifornien, det var superfint. När man tänker Kalifornien tänker man mest på stränder och palmer kanske, men det är lätt att glömma att det finns mycket mer! Staten är ju lika stor som Sverige typ.

Först och främst vill jag idag uppmärksamma TÄVLINGEN! Vilken då, tänker ni? VM? Eurovision har varit, Hannah?

Jag tänker större än så.

Vem bryr sig om VM? (Jag.)

Jag vill ha ett coolt/roligt/gulligt/påhittigt namn till min robot, och eftersom jag har minus tio fantasi behöver jag din hjälp. Jag har också sparat alla studiebidrag från augusti 2013 och framåt för att kunna gå loss i NASA-giftshopen till vinnaren. Du kommer få så mycket coola saker att du kan sälja dem och betala av dina egna studielån! Det är en win-win, som man brukar säga. Var inte rädda att höra av er till mig på hannah@womengineer.org om ni har frågor!

Andra saken är att jag blev intervjuad av P4 Norrbotten för ett tag sen, om man vill lyssna hittas det här, 12:30 in i klippet.

Den här veckan har varit väldigt lugn! Allt har flutit på normalt, mina simuleringar går bra (vilket känns skönt)! Det tar sån tid bara och jag blir otålig. En simulering tar ungefär 3 minuter, och jag siktar på att få 20000 av dem. Som tur är har jag flera datorer som jag kör på vilket verkligen hjälper, men jag vill ju se vad resultatet blir nu! Simuleringarna använder sig av maskininlärning för att hitta hur man bäst ska få roboten att röra sig, och medans jag väntar håller jag på att utveckla ett annat, manuellt sätt. Tanken är att jag ska a) utveckla två kontrolltekniker, en som datorn “hittar på” själv, och en som jag hittar på för att b) kunna jämföra dem med varandra. Kommer jag att vara smartare än datorn? Svaret får ni efter reklamen.

Dvs om ca två månader när jag skrivit klart rapporten.

Förra veckan var allt annat än normal dock. Alla internationella NASA-praktikanter har en kontaktperson, min är världens härligaste. Hon skickade ett mejl om jag kunde tänka mig att hålla en liten presentation av mitt projekt och hur det är att vara praktikant, då “några svenskar” skulle komma på besök. Ja visst, sa jag. Ingen biggie.

Några dagar senare kom det fram att “några svenskar” inkluderade generaldirektören av Swedish National Space Agency samt ca 7 lika viktiga personer till inom svensk rymdindustri. Jag fick en lätt hjärtattack, samlade mig och började radera alla små skämt jag hade lagt in i presentationen.

Ytterligare några dagar passerade, och jag fick ett till mejl, denna gången med gästlistan från NASA’s sida. Den svenska delegationen måste ju tas emot. Och vem gör det bättre än självaste chefen för hela NASA Ames Research Center? Och hans vice, samt de andra högsta cheferna? Och varför inte slänga in en astronaut också?

Och en nervös 25-årig östgöte, uppenbarligen.

Jag höll legit på att dö av nervositet.

När jag kom in i rummet (det i huvudbyggnaden med gulddörrar, såklart) började allting med att teknikern satte igång fel powerpoint. Jag sa lite försiktigt att de senaste tekniska framstegen inom astrobiologi lät väldigt intressant men att jag inte visste så mycket om det, vilket potentiellt skulle kunna bli en intressant upplevelse för dem om jag höll den här presentationen istället för min egen. De tyckte att det var roligt. De skrattadeÅt nåt dumt som jag sa! Då släppte all nervositet och jag körde på. Det hela var över efter typ 10 min och de var väldigt snälla.

Efteråt pratade jag lite med de viktiga svenska personerna (på svenska <3) och de var supertrevliga och väldigt nyfikna på hur det var att praktisera här. (En liten side note är att majoriteten svenskar var kvinnor! Det händer inte alltför ofta, men när det gör det blir jag så peppad. :)

Poängen är iallafall att jag överlevde. Och att chefen för NASA Ames hälsar på mig när han ser mig på området numera. Det är nog poängen förresten. Har aldrig känt mig så cool i hela mitt liv.

Här är förresten en bild från när vi gjorde posters om våra projekt och bjöd in resten av NASA att komma och prata med oss. Det var också en rolig dag!

Peace!


0 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *