Att utvecklas

Hejsan alla glada!

Nu är sannerligen sista tentaperioden gjord för mig (om jag klarar tentorna, såklart…)! Jag har fortfarande inlämningen om värmeöverföring på en satellit att lämna in, så jag kan fortfarande känna att jag har lite kvar att göra i skolan. Vilken lättnad! ;)

Igår var jag i skolan för sista gången, och det kändes verkligen vemodigt! Jag lämnade en lite hälsning till alla som kommer vara där under sommaren och jobba med BEXUS-projektet. Släppet av ballongen är i oktober så många kommer stanna här uppe i Kiruna för att bygga och konstruera vår lilla låda.

Jag åker däremot härifrån i övermorgon, är hemma i Östergötland några dagar, och drar sen till Irland! Jag tänkte att jag skulle berätta lite om vad jag ska göra där, och vad jag gjorde förra året.

Förra året blev jag antagen till Space Studies Program (SSP), som är en “professionell högintensiv konferens”, dvs ett finare ord för sommarskola. Det anordnas av International Space University och hålls på olika ställen varje år. Förra året var det i Haifa, Israel, året innan det i Ohio, USA, och nu är det i Cork, Irland.

Jag kan ärligt säga att det förändrade mitt liv att åka ner på det.

Programmet har ungefär hundra deltagare från ungefär 25 olika länder, och man bondar ganska bra när man gör allting tillsammans i två månader! De flesta som är med jobbar i rymdindustrin, som tex på NASA eller ESA (där jag ska praktisera i höst), och endast ett fåtal är studenter. Jag var alltså verkligen lägst utbildad av alla där, hade minst erfarenhet och kände absolut ingen alls när jag kom. Detta i sin tur gjorde att jag lärde mig sjukt mycket!

Vi hade massa föreläsningar om allt som handlade om rymd: hur man bygger satelliter, hur de rör sig i rymden, hur en raket fungerar, men också hur kroppen påverkas av tyngdlöshet, vilka juridiska problem som finns med rymdfart och hur man designar en rymdstation så astronauterna ska känna sig som hemma. Om ni är intresserade av att läsa mer detaljerat av vad jag gjorde kan ni bläddra tillbaka en bit på min andra blogg: rymdhannah!

Här ovan ser ni alla fantastiska kvinnor från SSP (och en kille)! Bilden togs precis efter vi hade haft föreläsning av Buzz Aldrin, andra mannen att gå på månen! Om man behöver inspiration till att fortsätta kämpa på kan man kolla här. På bilden finns tex Praskovia från Sibirien, som just nu jobbar på sin doktorsavhandling i Bryssel. Eller Miranda från Storbritannien som är doktor i astrofysik och ansvarig för att tre satelliter ska kunna flyga genom rymden med exakt rätt avstånd mellan varandra! De ska använda laser för att kunna hitta varandra, och ska kunna vara på rätt avstånd med typ 0.0000001 m marginal. (Jag hittar på värdet för jag har det inte i huvudet. Men ni fattar grejen.) Eller Mariona från Spanien som pluggade astrofysik på Yale i USA och processar bilder på galaxer från Hubbleteleskopet. Bilden som är nedanför har hon processat! Att processa betyder ungefär att hon har fått en ofärdig bild från NASA och gör den färdig. Eller Nili från Israel som sitter med och bestämmer i högsta rådet hur Europas och Israels rymdframtid kommer att se ut. Och så lilla jag, en civilingenjörsstudent från Kiruna. Ni fattar vad mycket jag kunde lära mig av de här va?

Nedanför ser ni mig och mina roomies på invigningsceremonin med utsikt över hamnen i Haifa!

Den här resan har verkligen stärkt mig på så många olika sätt. Jag blev bättre på engelska tex, men jag fick också ett mycket större självförtroende! Ett exempel på det: Andra dagen skulle vi gå fram framför alla och argumentera för om man gillade planeten Mars eller månen bäst. Det var egentligen inte viktigt vad man sa, utan att man sa något, det var som en övning i att prata framför folk. Man hade 30 sekunder på sig att argumentera för sin sak, och sen var det nästas tur. Jag, som aldrig hade pratat framför någon på engelska, höll på att kissa på mig av nervositet och stammade fram något ohörbart innan jag gick och satte mig igen och ville sjunka genom golvet. Jag tyckte att det var jättejobbigt! Men ju längre tiden gick och ju mer självförtroende jag fick, desto mer vågade jag, och i slutet av programmet var jag den som hade huvudansvaret för att presentera hela vårt projekt framför alla deltagare och en jury från NASA som skulle betygsätta oss. Hade jag vetat att jag skulle våga göra det när jag argumenterade om Mars den där andra dagen, hade jag definitivt inte trott den personen som sa det! Jag var superrädd för att prata för folk, och det är jag fortfarande, men jag gör det ändå. Och det går bra.

Det jag ska göra i sommar är inte att vara deltagare, utan att jobba med deltagarna! Jag ska vara personen som ser till att de har det bra och att allt går som det ska. Det ska verkligen bli jätterolig och jag är sjukt stolt över att ha fått det ansvaret. Jag är också sjukt nervös. Jag ska hålla i ett morgonmöte varje dag kl 08.00, och jag är verkligen inte en morgonmänniska. Får hinka kaffe.

Hela sommaren kommer jag skriva om vad jag gör på Irland. Även om det inte är typiskt ingenjörsarbete hoppas jag att jag kan visa på vilka möjligheter man har att jobba med andra saker som man också är intresserad av bara för att man pluggar ingenjör! Hade jag inte gjort det, hade jag inte fått åka till Israel, och jag hade heller inte fått åka till Irland och göra detta!